Nu är sex stycken 120×150-dukar levererade och burna uppför alla trapporna. De står här färglösa och neutrala och väntar på att få bli något mer än tyg och trä. Jag anpassar mig, röjer undan och tänker på hur jag bäst ska använda studions utrymme framöver. Fjäskar lite och ger de nya de bästa platserna.
Det är bara Texas-Bob som får fortsätta bre ut sig jämte mig och nykomlingarna. Och bre ut sig är han bra på, min Texas-Bob.
Det var så mycket jag ville göra just i går att jag lackade ur på allt regn som skapade en tung, grå filt över semesterparadiset och verkade göra det mesta omöjligt. Tar vi måleriet så finns det platser på tomten som jag inte ens har hunnit ställa målargrejorna på. Som jag har längtat till men då haft solsken, baraxlat och utspridda målardukar i tankarna. Den bilden stämde i går väldigt dåligt överens med verklighetens Strömstadtillvaro och jag lät det grå välla in och ta plats i sinnet. Satt i köket och tyckte att jag lika gärna kunde vara hemma. Att det var tråkigt. Och lite synd om mig som hade det som jag hade det.
Sedan gick jag ändå ut på glasverandan. Där finns skyddande fönster samtidigt som några karmar står utan glas. Man är varm och torr samtidigt som man hör regnet och känner hur det doftar. 20 småmålningar och tre nya lite större låg på tork och täckte bord, soffa och stora delar av golvet. Jag började förbättra lite detaljer på en och ett antal timmar senare hade jag arbetat igenom dem allihop. Det var så rogivande och skönt där att arbetet flöt på som av sig självt.
Avslutade dagen inne i stan på en trevlig restaurangpråm. Insvept i filtar och med färg i sinnet igen.
Men det var nära att jag hade gått i fällan.
Det finns flera bra målarställen på tomten men här är platsen som jag tillbringade många av gårdagens timmar på. Den ligger vid vattnet med stenmurar som utmärkt arbetsyta. Båtarna drar förbi. Det kluckar rofyllt och luften doftar hav. Allt medan jag kan försjunka i penseldrag och färgnyanser. När jag inte pratar med mitt sällskap, dricker kaffe eller viftar bort någon myra som traskat in på farligt territorium, vill säga.
Hemifrån har jag med mig 20 stycken grunder till småmålningar på 20 x 20 cm. Tanken var att det skulle räcka. Nu har jag bara tre kvar att arbeta på. Eftersom jag hoppas kunna måla här några dagar till så blir det att leta rätt på duk i stan eller i ett närliggande köpcentrum. Förväntar mig inte att hitta duk på rulle men kilramat känns helt ok, här & nu.
En insikt har smugit sig på mig – det spelar inte så stor roll längre VAR jag är när jag målar. Huvudsaken är att jag kan röra mig – vifta, dansa och slabba. Då fungerar det tillräckligt bra.
Det gör det just nu.
Jag klämmer ut färg på paletten. Vissa färger är givna. De hör till mitt måleri medan andra kommer med som undantag. Basfärgerna har sina givna platser. De andra får landa lite där det passar.
Intill paletten står burkar med essence de petrol, kokt linolja och målarmedium. Penslar naturligtvis och målartrasor inom räckhåll. De bästa målartrasorna river jag av vita t-shirts, så sådana försvinner snabbt i det här hushållet men vi hinner heller aldrig få speciellt slitna lakan. På en målarvägg har jag häftat fast en vitgrundad linneduk, som jag har skurit ut i önskad storlek. Helst använder jag en belgisk variant, som är ganska styv. Ofta häftar jag fast några nya dukar åt gången.
Jag har en tanke på vad jag ska måla. Många gånger bara en diffus bild eller idé i skallen. Vid enstaka tillfällen en genomarbetad skiss att utgå ifrån.
Sedan är det bara att börja.
En tom duk kan väcka både lust och prestationsångest. Jag försöker att avdramatisera stunden genom att göra en bra grund. Jag kallar dem för bottenplattor – de där första utkasten till nya målningar. Ambitionen är aldrig att göra klar en målning vid första försöket. Blir den klar så blir den.
Och visst händer det att en målning blir nästan klar redan under första arbetsdagen. Det vanliga är dock att jag låter bottenplattan torka innan jag fortsätter med ett uppföljande omgång. Igen tänker jag inte på att göra målningen klar utan bara att driva den vidare så långt jag förmår. Hur många omgångar som krävs innan en målning blir klar varierar. Visst försöker jag vara effektiv och resultatorienterad men jag har lärt mig att det viktigaste är att låta målningen ta den tid den (och jag) behöver. Det händer alltid något på vägen som jag inte hade kunnat planera för.
Nuförtiden är en målning klar för mig när den känns klar. Det spelar ingen roll då om jag har målat på den en timme eller några år.
På paletten
Det är dags att ta mig an vardagen här hemma. Gjorde en massa redan i går men kände mig splittrad och var trött efter resan. Nu har jag hunnit samla mig. Jag har landat, inte bara med kroppen, utan också mentalt.
Några direkta:
1. Ska åka in till studion i dag och kolla hur det går med det pågående renoveringsarbetet. Efter det hoppas jag veta när jag kan börja arbeta där igen.
2. Under juni månad ska jag ha vildhästprojektet som min huvudsakliga målaruppgift. Tänker påbörja ett antal nya dukar. Sedan får vi se hur det går och hur långt jag hinner komma. En sak är ens förberedelser. En annan är vad själva målarprocessen för med sig.
3. Jag har bestämt att inte vara med på så många utställningar i sommar. Vill hinna arbeta igenom ordentligt för redan inplanerade projekt. De utställningar som gäller är Kristinestad 16-18 juli, Kistamässan 24-26 september och Paris 22-24 oktober. Och 2011 drar det sedan ihop sig för separatutställningar. Tillräckligt så just nu.
4. En personlig grej: Som alltid efter New York besluter jag mig för att bli mera färggrann. Inte i mitt måleri nödvändigtvis men som person. Jag som många andra fastnar lätt i det svarta vad gäller kläder fast jag egentligen VILL vara en färgbomb. Så nu gör jag ett färgryck igen.
Något jag tycker mycket om med New York är att kliva ut på trottoaren tidigt på morgonen en ledig dag och ge mig ut på upptäcktsfärd. Olika delar av staden har sina karaktärsdrag och vare sig man har varit här mycket eller ingenting så får man uppleva nya skådespel. Intryck serveras och det händer saker vart man än vänder sig.
Nuförtiden håller jag mest till i områdena Soho – Greenwich Village – China Town – East Village och i Williamsburg, som ligger nära men i Brooklyn på andra sidan East River. Jag bor gärna i China Town.
På Canal Street här i China Town finns butiken Pearl Paint om man vill gå på upptäcktsfärd bland olika konstnärsmaterial. Hela stället är ganska sunkigt men välsorterat. Där har jag flera gånger köpt akrylfärg och små, färdigspända dukar. På så sätt blir det aldrig några tråkiga kvällar fast jag är själv på resan.
Det är återseendets glädje att vara i studion igen. Vilan från de pågående dukarna har gjort gott. Jag har en målning som jag har kämpat med ett tag och inte fått över på min sida. I morse hände det. Den är långt ifrån klar men den är med mig nu. Inte mot mig. Det hängde inte på så mycket. Några penseldrag och en fördjupad färg. Att något som känns så svårt kan finnas så nära.
På väg till ett möte på eftermiddagen fick jag äntligen möjlighet att titta ordentligt på Lena Cronqvist-utställningen på Galleri Lars Bohman. Ja, vad säger man? I mitt tycke kan det inte bli mycket bättre än såhär. Lena Cronqvist verkar ha modet att titta döden stadigt i ögonen även om hon är rädd.
Jag köpte utställningsboken – Lena Cronqvist koppargrafik 1974-2009.
