Det är återseendets glädje att vara i studion igen. Vilan från de pågående dukarna har gjort gott. Jag har en målning som jag har kämpat med ett tag och inte fått över på min sida. I morse hände det. Den är långt ifrån klar men den är med mig nu. Inte mot mig. Det hängde inte på så mycket. Några penseldrag och en fördjupad färg. Att något som känns så svårt kan finnas så nära.
På väg till ett möte på eftermiddagen fick jag äntligen möjlighet att titta ordentligt på Lena Cronqvist-utställningen på Galleri Lars Bohman. Ja, vad säger man? I mitt tycke kan det inte bli mycket bättre än såhär. Lena Cronqvist verkar ha modet att titta döden stadigt i ögonen även om hon är rädd.
Jag köpte utställningsboken – Lena Cronqvist koppargrafik 1974-2009.
