Sedan juni har jag bara ridit några få gånger. Är det något jag saknar i min vardag så är det närheten till hästarna och det liv som de bjuder in mig till.
En cowboy skulle säga: "If you get thrown from a horse, you have to get up and get back on, unless you landed on a cactus; then you have to roll around and scream in pain".
Snart har jag rullat runt och skrikit tillräckligt. Efter Parisresan ska jag dra på mig mina shootguns och kliva upp i sadeln igen.
På riktigt.
Jag är ofta i kontakt med ranchen i Pryor Mountains och följer dem i tankarna mer eller mindre dagligen. Landskapet, hästhjorden och alla upplevelserna i det ödsliga indianreservatet har satt sig i mitt sinne för alltid. I Att välja en annan väg berättade jag om hur årets planerade resa tyvärr blev avbokad och i En helare människa om min längtan att få komma tillbaka dit. Att leva riktigt cowboy-liv är nämligen bland det bästa jag vet.
Och nu är det bokat och klart. I april 2011 blir det en veckas Horse Drive på klassiskt vis. Det är nog den allra bästa moroten jag kan ge mig själv för att komma igen efter olyckan i juni. Ja, den bästa moroten överlag i livet också.
Nu blir det jobb och träning!
Då har jag kickat igång hästlivet igen. Det handlar inte om att våga sätta mig på en häst igen eller så. Jag är trygg och bekväm med både hästar och ridning. Det handlar om att välja ett LIV med hästar och ridning. Med allt vad det innebär. Om möjligt säkrare för huvudet och med mer träning men annars helt och fullt.
Det jag längtar efter är att få driva hästar och att leva cowboy igen. Jag trivs med allt det andra också men kärnan i min längtan är att vara i Pryor Mountains och att få sträcka ut i en galopp vid en hästhjord som jag ska driva med cowboys i dagar.
Att respektera den längtan gör mig till en helare människa.
Kan jag göra ett bra vildhästprojekt i mitt måleri utan att själv ha hästar omkring mig?
Ska jag sluta rida och med det stänga dörren till något av det mest betydelsefulla i mitt liv?
Är det försvarbart och alls vettigt att fortsätta?
Sedan olyckan i juni har jag inte suttit på hästryggen en enda gång. Jag fick tidigt tydliga direktiv om att sluta med ridningen med tanke på de skador jag fick. Hjärnskakningen har också gjort att jag självmant har avstått från hästlivet.
Det är ett beslut jag har dragit på. Lägga av eller fortsätta?
Först slog jag bara ifrån mig. Det var otänkbart att sluta. Sedan har jag pendlat från och till hela sommaren. Saken är den att det är svårt att rida halvdant. Jag är inte intresserad av att safe-rida på en 20-meters volt, som jag kanske skulle behöva göra. Jag vill till Prior Mountains igen och driva hästar.
Beslutet fattade jag sent i går.
Jag sätter mig på hästryggen igen i kväll.
Gårdagens långritt fick mig att längta efter riktigt Cowboyliv.
På kvällen, då jag hade målat klart, var jag därför lättövertalad när westernfilmer fördes på tal här hemma. Kanske skulle en sådan stilla lite av lusten att driva hästar och kor över prärien?
Eftersom Clint Eastwood blir 80 år i dag så var det självklart att välja någon av hans filmer. Det blev, efter lite diskussion kring alternativen, Pale Rider från 1985. En kultrulle. Pang-pang, vilda galopper och det onda mot det goda. Kärlek också.
Clintan klarade i filmen ALLT som rörde ensamhet, skurkar och damer men han lyckades INTE stilla min längtan. Det måste jag nog göra själv.
Grattis ändå på födelsedagen, gamle man!
Jag har målat hästar. Så där som på bilden nedan. Med mitt pågående projekt om vildhästar vill jag försöka gå en bra bit längre. Fånga hästens väsen och framför allt – det vilda och fria i det. Göra en hel utställning som sammanhållet bygger på det temat.
Det är oerhört roligt och inspirerande. Det är väl för att det kommer från hjärtat. För att jag beslutat mig göra projektet även om det kanske inte är så gångbart på marknaden. Ja, det var i alla fall så jag tänkte till en början när projekttankarna började pocka på min uppmärksamhet.
Nu tänker jag annorlunda.
Man ska nog inte mota bort idéer och projekttankar som kommer till en på grund av marknadsbedömningar. De som kommer till en är troligtvis de bästa av alla man kan komma att arbeta med. Vilken tid de sedan behöver på sig och vilken form man ska ge dem – det är en annan sak.
Att arbeta med vildhästprojektet har positiva biverkningar för mig. Jag har inte insett det förrän nu, men det gör att jag själv blir mera vild och fri. Att jag inte bryr mig så mycket utan konstnärligt är den jag är.
Det var antagligen precis det projektet jag behövde.
Detalj ur såld målning
Det är bra med helgmornar. Är jag hemma passar jag på att rasta tankarna då. Lägger kopplet åt sidan och låter dem springa fritt. Just nu har jag funderat på vad jag ska göra under de kommande veckorna. Som jag skrev i Att välja en annan väg så har jag nämligen ett antal tomma kalenderblad att fylla då det inte blir någon resa till västra USA.
Jaha och hur ersätter man sin drömresa?
Det går inte.
Så livet får rulla på men åt ett helt annat håll. Det blir inga märkvärdiga istället-för-aktiviteter. Det jag vill, mest av allt, är att ta extra väl hand om mitt företag och att måla. Vad gäller målandet så har jag motividéer och projekt som jag vet kommer att må bra av att få tid och uppmärksamhet utöver det planerade.
Jag ser en mening med det som har blivit och är nu peppad att försöka göra något vettigt av de kommande extra-dagarna.
Och lika bra är väl det.
Ingenting är ändå mera lönlöst än att bänka sig i det som kunde ha varit.
Först slutade jag sura. Sedan slutade jag vara besviken. Insikten att en avbokad resa endast är en avbokad resa spred sig under dagen från hjärnkontorets förnuftighetsrum till de mera svårmanövrerade känsloskrymslena i kroppen.
Det var en dag då jag fick oväntat god draghjälp från min omgivning. En lång rad människor hjälpte mig att gå från – till +. Vissa förstod situationen och uppmuntrade mig öppet, andra var helt omedvetna om vad de gjorde för mig. De bara var de personligheter de är. På olika sätt bidrog de alla till att jag blev otålig i mitt minus-läge. De fick mig att skratta och till att höja blicken.
Kvar finns ett stråk av sorg för att jag missar hästarna och återseendets glädje med Pryor Mountains. Jag kan inte klippa min längtan till de +1000 hästarna jag skulle ha fått se dundra fram genom landskapet, som jag somnar med på näthinnan om kvällarna. Kanske kan den längtan leda till något positivt? Driva fram andra lösningar? Att vi inte någonsin kommer att kunna göra just den planerade resan är ett faktum. Men – det kan så klart bli andra resor. Och målarprojektet om vildhästarna tänker jag genomföra i vilket fall som helst.
Dagen avslutades med ett vackert inramat styrelsemöte i föreningen Lidingökonstnärer. Den här gången var vi hos Tommy Hedlund på Duvholmen, utanför Lidingö. Inför havet. På glasverandan. Kvällen igenom med levande ljus.
Där någonstans sveptes det sista mörka ur sinnet.
Resan har funnits med mig länge i tankarna. Den har varit beställd och betald sedan månader tillbaka.
Igår var jag tvungen att avboka allt.
Tillsammans med maken hade jag tänkt resa till Wyoming, Montana och South Dakota för att åka runt, leva ranchliv, driva hästar och besöka några vildhästreservat som research för pågående målarprojekt. För ett tag hade vi åter tänkt leva det liv där borta som vi fascineras av och längtar till. Den 16 maj skulle vi dra. Tyvärr har några oväntade omständigheter stuckit käppar i hjulen för oss. I varje fall för att i dagsläget resa så långt och vara borta så länge som vi hade planerat.
Så nu sitter jag här.
Med ett tyngre hjärta än vanligt.
Raderandes Rapid City och Pryor Mountains ur kalendern.
Resultatet? Det blir nästan fyra veckor med helt blanka blad.
När hade jag det senast?
Jag inser att jag kan välja vad jag ska göra istället. Att om en väg stängs så öppnar sig några andra.
Men först ska jag sura och sörja en stund. Jag är inte mottaglig för det där egna pep-snacket just nu.
Från detaljer i en stad till detaljer i en annan.
När jag var klar med gårdagens jobb blev jag sittandes med bilder från New Mexico. Av en slump och som ren avkoppling. Jag tänker ofta på New Mexico och tror att jag ska komma tillbaka dit. Inte i år men kanske nästa.
Jag låter den planen och drömmen leva vidare. Det är härligt att känna längtan och New Mexico finns med på min top-fem-lista över ställen jag mer eller mindre ständigt längtar till.
I Dra till New Mexico? har jag försökt beskriva magin med staten och varför man söker sig dit.
Staten som sägs älska dig eller spotta ut dig.
