Titti Hammarling

Kategori: Western, cowboys & indianer

  • Dra till New Mexico?

    Vad är det med New Mexico? Varför har så många konstnärer packat sina väskor och flyttat dit för gott? Jag skrev ju igår att Susan Rothenberg drog dit och detsamma gjorde exempelvis Georgia O’Keeffe, vars museum Susan Rothenberg nu har utställning på.

    New Mexico – kallat för ”The Land of Enchantment” – har länge lockat konstnärer till sig. Faktum är att huvudstaden Santa Fe är det tredje största konstcentrat i USA efter New York och Los Angeles och galleritätast i hela världen. Och då har staden inte fler än ca 70 000 invånare. Och konstnärerna som yrkesgrupp har en självklar roll i samhället  där. På ett unikt sätt som knappast uppnåtts någon annan stans.

    Men bakom det – vad är det som lockar dit folk?

    Kanske landskapet, ljuset och klimatet. Friheten att leva i sin egen takt. Det informella. Ruffigheten, enkelheten. Den saliga blandningen av människor. Grånade hippies som blandar sig med konstnärer och författare, bikers, gruvarbetare, akademiker och frisvävare av olika slag. Man brukar säga att de som är där vill vara där. Många känner sig hemma och välkomna. New Mexico drar till sig människor som ser det som ett + att det är 60 miles till närmaste interstate highway och tre timmar till närmaste storstad. Alla kan inte med ödsligheten men de som älskar den finner lätt sin plats här. Det är en risk med att ställa ner sin resväska i New Mexico för det är inte sagt att man vill lyfta den igen.

    Sedan – i New Mexico lever de tre befolkningsgrupperna spanjorer, indianer och anglos sida vid sida. Varje grupp med sin specifika kultur. Här bor alltså indianerna kvar på den mark de en gång hade.

    New Mexico paketerar inga enkla svar åt oss. Men ger magi till den som vill ha.

    IMG_4561     IMG_4868

    IMG_5081     IMG_5079

    IMG_4580     IMG_5042

    IMG_4641     IMG_4732

  • Kristinestad, New York eller Pryor Mountains?

    Du vet – vissa platser kilar sig in i ens hjärta med med en självklarhet som man inte kan försvara sig mot. Och de kliver inte undan och ger plats åt andra resemål heller. För mig finns det tre sådana very-important-places. Hur mycket jag än har rest så betyder de ändå mest. Det är till de platserna jag längtar och det är där jag blir den jag är.

    De skiljer sig åt och har absolut inget med varandra att göra. De är lillstaden, storstaden och det orörda landskapet och alla står de mig närmast på sitt sätt.

    Kristinestad är min hemstad i Österbotten, Finland. Det är där jag har mitt ursprung. New York kräver knappast någon närmare presentation. Jag är där ofta och jag älskar det. Pryor Mountains slutligen. Bergen där borta i södra Montana står för friheten och ”det andra livet”.

    Just nu är jag förväntansfull och popcorn-glad för jag ska nämligen resa till en av platserna idag.

    Gissa vilken!

    IMG_1427     IMG_2484

    IMG_2341

  • Cowboyen i mig

    Nu har jag skrivit om tunga saker några dagar. Behöver låta tankarna surra lite fritt.

    Vips.

    Hatt på. Boots på. Cowboyen i mig passar på att ta för sig.

    Jag rider från Arbetargatan på Kungsholmen rakt ut på prärien. Några sekunder tar det bara och sedan finns inget annat än öppna vidder, lite hästlukt och en tidlös flykt.

    IMG_2286     IMG_2329

    IMG_4320     IMG_0335

    Jag på Prime - Peders bild (bakifrån)     IMG_4714 2

       Denna bild är tagen av Peder

  • Bokar vårens USA-resa

    Var på KB och firade igår. DET var den första punkten som vi bockade av på vår gemensamma julklappslista.

    Förutom att jag ska härja vidare i målarrummet idag så tror jag att vi också blir helt klara med bokningarna för vårens resa till USA. Det blir flyg Stockholm-New York-Minneapolis-Rapid City och samma väg tillbaka. Bil resten.

    Ja, jag vet. Det vore smartare att flyga till Chicago. Men New York och Chicago – det är för mig som att jämföra kärlek med vänskap. Alltså blir det extra restid för kärleks skull. Det ställer till och med maken upp på.

    Tidigare inlägg om resan kan du läsa här:

    Planerad horse drive

    E-mail från ranchen

    Hästarna de hästarna

    IMG_2362

  • Egna indianer

    Då vi är inne på temat indianer så kommer här ett tolkningsförsök från min egen sida. Det är inte många som har sett denhär målningen för den har aldrig hängts någonstans. Idag kan den få vara med.

    Jag passar på att rekommendera en film också. Det är är Courtney Hunts ”Frozen River”. Det finns inget skönmålat i den. Ingen överdådig jul, inget lätt liv för människorna den skildrar. Men den är vacker på sitt sätt – mänsklig, avskalad och hoppingivande. Vare sig du är vit eller indian eller någonting annat.

    Nu ska jag måla vidare.

    IMG_3974

  • Indiankonst

    Igår när jag målade på Black Hills-dukarna blev jag inspirerad att lyssna på indianmusik. Det hann bli några CD-skivor. Jag har ett stort intresse för indianernas historia och situation och har besökt ett 10-tal reservat på mina resor i västra USA. Black Hills hör inte till något reservat men South Dakota i sig har några stycken. Att stå där och måla väckte minnen till liv och gav nya tankar. Du vet hur det är, det ena ger det andra. På kvällen, när jag hade målat klart, började jag bläddra bland indianböckerna och sedan att kolla specifikt på indiankonst. Modern indiankonst fascinerar mig. Som jag har skrivit tidigare är Fritz Scholder en av mina favoriter.

    Ta gärna del av filmen från IAIA Museum i Santa Fe, New Mexico: INDIAN ART THROUGH INDIAN EYES. Jag visar del 2 och 3 vid något senare tillfälle.

     

     

    P.S. Det gick bra med måleriet. Idag är det julprogram för hela slanten så jag fortsätter i målarrummet först i morgon. D.S.

  • Det är långt till vilda västern

    Det mesta klär sig i vinterskrud. På baksidan av vårt hus finns några grejer som påminner om äventyr långt borta, i en annan värld. Malplacerade i en Stockholmsförort, måhända, men anpassade till juletid de också med snötäcke och vita färger. De viskar, trots kylan, om barndomens vilda västern-historier och om vuxenlivets förverkligande av präriedrömmarna.

    Vi kastar ett öga på dem mellan arbetsuppgifter och julbestyr.

    Och vet.

    Allt har sin tid.

    IMG_3070     IMG_3073     IMG_3075

  • Hästarna, de hästarna

    Så snabbt det går ibland från att man får en idé tills att något har en given plats i ens liv.

    Jag har arbetat på med hästuppdraget. Det har blivit konkret med sina olika steg. Jag har en plan och ett mål. Ser hur jag ska lägga upp det. Fick den input som jag hoppats på från en utställning om vildhästar när jag var i New York. Har kollat igenom mina egna böcker om vildhästar + ska beställa någon till. (I New York hittade jag inte en enda). Själva “inramningen” – typ storlek på dukar och hur många o.s.v. kan komma att ändras men jag har en grundtanke att arbeta utifrån. Har börjat samla motividéer. Ska göra ett antal utkast under våren och ja, blir det vettiga målningar av det så plockar jag givetvis in dem i gruppen dukar som senare ska komma att presentera projektet. Det är nu klart att jag i maj kommer att besöka Black Hills och ett vildhästreservat i South Dakota också förutom vildhästarna i Pryor Mountains. Efter resan ska sedan huvuddelen av själva målandet ske.

    Det här projektet kommer alltså att finnas med mig från och med nu. För några veckor sedan existerade det inte ens i min tankevärld. Vi vet verkligen aldrig vad som väntar runt hörnet.

    IMG_2203     IMG_2211

  • Hjärtats röst

    Jag läste någonstans att det som man tycker riktigt mycket om att göra som barn kvarstår som viktigt för en också i vuxen ålder. Frågan är bara vad som händer däremellan – vad livet gör med oss och vad vi gör med livet. Vissa följer aldrig sitt hjärtas röst medan andra bestämmer sig innan de ens förstått att de har bestämt sig.

    Denna lill-cowboy utstrålade noll tvivel i frågan.

    IMG_0189

  • E-mail från ranchen

    Det kom ett e-mail från ranchen i Pryor Mountains, Wyoming. De hade varit i Billings och handlat och det hade fallit lite snö. Hästarna som rids av gäster hade i dagarna blivit av med sina skor inför vintern. Nu trappas aktiviteterna ner inför en karg vinterperiod. Jag ser det alltihopa framför mig som i en film – människorna, hästarna och landskapet.

    Vi är välkomna dit i maj. Ja, det är VI nu. Jag hade planerat att åka själv men maken har glädjande nog bestämt sig för att hänga på, både på horse-drive och resan som helhet.

    045

    Det går ganska bra att måla. Igår gav jag mig på en gammal duk, som jag sedan förra hösten inte riktigt vetat hur jag ska måla vidare på. Detta trots att den har varit långt ifrån klar. Ibland blir man rädd att tappa någonting i det som redan är uttryckt. Det är ändå som trappsteg, tack och lov. Plötsligt händer någonting och man tycker sig veta hur nya penseldrag ska sitta som man inte visste igår. Det är en mognadsprocess, så klart, och det är lite som en resa.