Vem ska man lyssna på?

Kommentarer

9 svar till ”Vem ska man lyssna på?”

1. 

   2010-02-13

   Lasse

   Det var ord och inga visor.
2. 

   2010-02-13

   Titti

   Ja, så kan man se det. Väljer man att visa något så får man ta konsekvenserna. Vare sig publiken är stor eller liten.
3. 

   2010-02-13

   marianne

   Ibland tar det lite tid att se nya saker. Stå fast vid ditt val.
4. 

   2010-02-13

   westlund

   Jag brukar fråga min fru, liksom du din man, men det blir lika där som för dig. Man får vad man ber om. Det gäller att nollställa sig och återigen utgå från sig själv. Som konstnär tror jag inte att man ska måla för någon annan än sig själv. Sin egen smak och kritik. Om man ändå gör det, säg för ekonomisk fördel, så blir det bara tillfällig vinst i så fall. Depressionen smyger sig på om man siviker sitt eget jag. Det blir det fel. Så upp i sadeln igen cowgirl, du kan och ska måla som du har gjort och som du kommer att fortsätta göra. Lycka till.
5. 

   2010-02-14

   Titti

   Tack. Ni säger kloka saker och jag håller med. Visst är det så. Och Hans: I det här fallet var jag förberedd på reaktionen men det tar ändå, hur mycket skallen är förstår. Sedan blev det i och för sig en bra diskussion av det hela. I ride again.
6. 

   2010-02-14

   westlund

   Skönt att höra, och jag förstod nästan det. Min fru är ”the commen people” för mig. Hon ser det som som folk i allmänhet brukar se. Men tyvärr tror jag att hon har börjat utveckla ”konstögon” på sista tiden så det är lite lurt. Det kan vara direkt hämmande att fråga om råd under processen, men ett bollplank är alltid bra att ha i form av någon ärlig konstnärsvän.
7. 

   2010-02-14

   Titti

   Precis så upplever jag det också. Jag ska skriva lite mer om detta. Inte just om mig men förhoppningsvis mer allmängiltigt.
8. 

   2010-02-21

   Mats Lindfors

   Att bli jämförd med en femåring är riktigt bra tycker jag. Det säger mig att du verkligen har jobbat och kommit en bra bit på färden som konstnär. En av mina kompisar blir ibland jämförd med femåringar och det tar hon som god kritik och blir glad. Och hon är van att få sina utställningar slutsålda på ett av Hornsgatspuckelns gallerier.

   Jag har några av konstkopisens verk hemma. En annan kompis, ej så konstkunnig, klev in i vardagsrummet och yttrade ”Oj, och här har ett barn målat”. Vad han inte visste var att ”barnet” hade fått Norrbottens finaste konststipendium ”Rubus Articus”.
9. 

   2010-02-21

   Titti

   Just där och då blev jag lite sårad men visst ser jag det positivt nu. Tack för din kommentar.