Maken kommer förbi i studion. Efter fika och några praktiska hjälpinsatser faller det sig naturligt att kolla vad jag har gjort sedan sist han var här. Vi går omkring en stund och jag väljer att också visa de nyaste målningarna som jag arbetar med.
Han är bra på alla sätt och vis, maken, men vår smak när det gäller konst går inte alltid hand i hand. Jag vet därför att jag tar en risk. Samtidigt vill jag ha en spontan, ärlig reaktion på det jag gör. Speciellt på de nya målningarna som känns viktiga för mig. I alla fall… Han blir inte imponerad – tycker "det ser ut som om en femåring hade gjort dem".
Efter det gömmer jag mig en stund i MOMAS februarikalender. Funderar om igen: Vad är bra konst? Vem ska man lyssna på och vem sitter inne med rätta svaret?
