Inom ridning har jag hört uttrycket att när man hoppar så måste man hoppa med hjärtat först. Vi har alla hopp, skutt och steg som vi vill och behöver göra och ta. Och visst är det väl så – har vi inte hjärtat med så fegar vi ofta ur, vi vill men någonting kommer emellan.
Själv befinner jag mig just nu mitt i ett hopp. Jag vill nämligen föra mitt måleri vidare och höja mig en nivå. Jag både vill och jag tror också att jag kan. Jag tvekar därför inte. Ändå är det LÄSKIGT. När man plötsligt befinner sig där mitt i. Det känns fel att gå tillbaka och samtidigt ser man inte vart man är på väg och vad det är som väntar en. Risken är stor att man bökar vidare i det man kan. Ovissheten skapar ofta en rädsla att misslyckas.
I sådana här lägen brukar jag utnämna mig själv till nybörjare – sänka kraven och ge lite friare tyglar. Leka en stund. Vänta in hjärtat så att det är med i det jag gör. Jag vill vara öppen för olika hinder och möta dem för vad de är men jag vill definitivt inte att rädslan att misslyckas ska få hindra mig från att lyckas.
