På väg till studion i går möttes jag av dessa glada stuprör på Sankt Eriksgatan. Gjorde lite research och hittade ursprunget på Stickkontakt.
För att få historik till denna stickade form av Street Art kan du läsa om Knitta. Det började i Houston 2005. Sedan har rörelsen spridit sig över världen.
Ha en inspirerande söndag!
1. Varför detta intresse?
Det är något som har vuxit fram. Allt började i New York. Jag föll instinktivt för Jean-Michel Basquiats sätt att måla. Sedan har det blivit många konstrundor där och med tiden fick jag allt större utbyte av att se och fotografera olika konstnärliga uttryck i gaturummet. Många gånger gav det mig mer än vad gallerikonsten gjorde. Det var inget jag hade planerat för. Det bara blev så. Jag kände starkt för en del av det jag såg. Den berörde mig så som jag vill att konst ska beröra. Berlin spädde på mitt intresse och sedan har jag lärt mig mer och engagerat mig mer.
2. Målar du själv graffiti?
Nej. Och det är inte graffitin i sig som lockar mig även om jag respekterar konstnärskollegor som har den som sin uttrycksform.
3. Utan vad?
Konst skapad i det offentliga rummet. Helst fritt skapad, stark och förgänglig. Överraskande.
4. Är du för klotter?
Kanske har jag en högre toleransnivå än många men jag tycker inte om eller försvarar skadegörelse eller meningslöst klotter.
5. Hur ser du på nolltoleransen i Stockholm?
Jag har skrivit om den tidigare och tycker att den är en sorglig historia. Det är en sak att hålla efter klotter och en helt annan att strypa en hel konstform. Det är vad som görs nu för att policyn är olyckligt formulerad. Med nolltolerans går vi också miste om mycket fin street art och vi stänger dörrar för många förmågor. Både vuxna och för unga. Art of the Streets, som hölls i helgen och allt engagemang som kretsade kring konventet hoppas jag ska leda till en omprövning.
6. Att du själv målar i olja men har detta intresse – hur går det ihop?
Blir du förvånad om en rockmusiker lyssnar på jazz eller hip hop?
Bild från föredraget “Berlinmurens graffitikultur” med Jacob Kimvall och Tobias Barenthin Lindblad på Art of the Streets
Jag är varken graffitimålare eller ung men jag är förbannad och jag vill säga min mening. Som konstnär och som företagare verksam i Stockholm.
Och visst, gatukonst är ett av mina stora intressen bara så att vi har den utgångspunkten klar.
Just nu pågår en intensiv diskussion om Stockholms stads klotterpolicy och nolltolerans. Den blossade upp då Art of the Streets fick nej på den planerade reklamkampanjen inför sitt konvent i augusti.
Lägren som ser för- och nackdelar med stadens policy befinner sig långt ifrån varandra. Och ja, det är en komplex fråga. Begrepp blandas ihop, åsikter GÅR isär och ingen lär sitta inne med den optimala lösningen som skulle göra alla tillfreds.
Men…
Är det inte dags att backa ett steg och att höja blicken? Dags att lämna låsta positioner och fundera över vad vi vill att Stockholm ska vara/bli för slags konststad? Vad vi vill ha för klimat för konstnärlig utveckling? Vad vi vill ge våra medborgare och gäster? Konstnärer och unga som söker sina konstnärliga uttryck?
Jag skulle vilja vara stolt över Stockholm. Önskar att där fanns modet och ledarskapet att bli en föregångsstad på konstområdet. Att man började tala vision istället för nolltolerans. Att man lyckades ta tillvara och hitta kanaler för engagemang och talang istället för att diskriminera en konstform. En konstform där det sker mycket nytänk och experimenterande, något som konsten överlag berikas av. I alla fall för många. Här och runt om i världen.
Som ett allra första steg – läs på! Blanda inte ihop begrepp som exempelvis skadegörelse, klotter, graffiti och gatukonst. Det är respektlöst och gör konstruktiva samtal så gott som omöjliga.
Själv vill jag gärna hjälpa till. Vet bara inte riktigt hur.
DN om stoppade annonskampanjen
DN om Nolltolerans med tradition
SvD om Nätstorm efter stoppad graffitireklam
DN om Nolltoleransen skapade ett krig med Finlands kulturminister
Det mesta som jag har skrivit tidigare om gatukonst hittar du under taggen Street Art.
En plats i Stockholm
I onsdags deltog jag i en gatukonststadsvandring här i Stockholm i regi av galleri Steinsland Berliner och Dokument Press. Tobias Barenthin Lindblad var guide.
Det var en vacker kväll att vandra i Stockholm på. Tobias, som jag träffat tidigare, gav en nyanserad beskrivning av konsten i vårt gaturum och fick en att tänka till och förstå sammanhang. Eftersom han kan gatukonststockholm öppnar han också ögonen på en för sådant som man kanske inte ger sig tid att titta på i sin vardag. Eller inte vet om att det finns.
Jag tyckte det blev en extra intressant upplevelse att ha varit i Berlin och sett mig proppmätt på mängden av gatukonst där för att sedan möta de återhållna och få uttrycken på hemmaplan.
I bilden nedan, som jag tog vid Liljeholmsbron, är det den grön-gul-vita mosaikplattan som är gatukonsten. Vackert på ett lågmält sätt tillsammans med betongväggen, slitna dörren och skuggan som kliver in i bilden.
Tycker jag.
Hoppas du får en fin och inspirerande helg!
I På väg hem och Otippad skönhet har jag skrivit om bron som mot alla odds har fångat mitt intresse och gjort mig till ett fan. Den och utsikten den ger lär aldrig kvala in bland kandidaterna till Stockholms vackraste sevärdheter. Här lyser bländande utanpåverk med sin frånvaro. Ändå har jag lärt mig uppskatta platsen. Jag kan ostört titta in under skjortan på stan. Se dess nakenhet och bortom den delar av både nervsystemet och blodomloppet.
Jag stannar här ibland. Både på dagtid och när jag ska hem på kvällarna. Det är få ställen i stan som ger mig så stark närvaro som denna.
Och precis som med allt verkligt så kan här vara både ruskigt fult och överraskande vackert.
I dag vill jag mest skoja till det. Vila sinnet och skratta lite extra. Passa på och dansa också istället för att gå.
Åjo, jag ska allt göra nytta också. Men det är inte den vågskålen som väger för lätt om jag säger så.
Utan det är den andra. Den där som rymmer tid för lek, experiment och nya intryck. Så – jag bryter och ger mig i väg på en spontan liten tur. Ut i fredags-Stockholm utan något mål.
Med några danssteg genom dagen.
Vissa saker finns där. Natt som dag. Levandes sitt eget liv så där stilla och självklart som neonskyltarna på Söder.
Nu har jag ett antal Stockholmsdygn framför mig. So what?! Det är ju ett normaltillstånd för mig. Eftersom jag hade tänkt vara på en längre resa men är kvar här blir jag ändå medveten om de kommande dagarna på ett lite uppfriskande sätt. Dagarna från och med i dag.
Jag är hemma men ändå något av en besökare. Varför inte göra något speciellt av det? Upptäcka nya platser & söka nya upplevelser. Kanske fotografera mera aktivt i stan än vad jag brukar?
Det finns så mycket att upptäcka var man än är. Jag ska nu försöka ge Stockholm lite extra uppmärksamhet.
Stomatolskylten, exempelvis, är från 1909, något jag lärde mig på kalaset i torsdags. Nu har jag också lärt mig att den skylten egentligen inte är någon neonskylt. Men den är den första och den äldsta fungerande rörliga ljusreklamen i Sverige.
Bara det.
Alla har åkt. Fyra dagars ridning och ett totalt avbrott från den vanliga verkligheten är över. Saloonen är tom och hästarna sträcker ut i sin frihet i hagen.
Det är en tradition på Jultorp att avsluta med en bit mat och ett samtal om de upplevelser man har varit med om. Alla får säga sitt. Nu sitter jag i bilen på väg till Stockholm och vardagen och tänker på allt jag har varit med om, hästarna jag har ridit och människorna jag har träffat. Alla skratt som jag har kiknat av. En sak träder fram tydligare än andra. Det var något som sades innan vi alla skildes åt:
Ibland behöver man inte resa långt för att resa långt.
Vi har ridit klart för idag. Nu sitter alla i Lilla Saloonen på After Horse. Behagligt trötta har vi slagit oss ner i de sköna fåtöljerna med kaffe eller någon öl. Det är otvunget. Vi skrattar mycket. Pratar om hästar, resor och vardagslivet där hemma. Det dras en och annan historia.
En sak är klar. Man kan resa långt utan att rent fysiskt förflytta sig speciellt många kilometer. Just nu är jag lite närmare Montana än Stockholm.
Faktiskt.
Någonstans – kanske i Stockholm, kanske i New York, kanske någonstans helt nära dig – skapas det anmärkningsvärd konst. I denna stund.
Någon kliver över sin gräns och åstadkommer sådant som inte var möjligt igår. Det tänks i nya banor och till och med känslorna är på något vis nya.
Möjligtvis var det på grund av en ingivelse. För att en vän sade något uppmuntrande eller något allt annat än uppmuntrande. Eller efter att ha hört någon förmedla något ögonöppnande, ungefär som jag hörde Rolf Wohlin berätta om Francis Bacons i förgår.
Som den här personen plötsligt vill. Och vågar. Och kan.
