Det kom ett e-mail från ranchen i Pryor Mountains, Wyoming. De hade varit i Billings och handlat och det hade fallit lite snö. Hästarna som rids av gäster hade i dagarna blivit av med sina skor inför vintern. Nu trappas aktiviteterna ner inför en karg vinterperiod. Jag ser det alltihopa framför mig som i en film – människorna, hästarna och landskapet.
Vi är välkomna dit i maj. Ja, det är VI nu. Jag hade planerat att åka själv men maken har glädjande nog bestämt sig för att hänga på, både på horse-drive och resan som helhet.
Det går ganska bra att måla. Igår gav jag mig på en gammal duk, som jag sedan förra hösten inte riktigt vetat hur jag ska måla vidare på. Detta trots att den har varit långt ifrån klar. Ibland blir man rädd att tappa någonting i det som redan är uttryckt. Det är ändå som trappsteg, tack och lov. Plötsligt händer någonting och man tycker sig veta hur nya penseldrag ska sitta som man inte visste igår. Det är en mognadsprocess, så klart, och det är lite som en resa.
