Jag kommer inte att ha en enda utställning i sommar. Istället ska jag måla för det som är inbokat i höst. Det känns skönt att öppna ens fönster för det som är och inte behöva vara detaljplanerad hela tiden.
Dels arbetar jag just nu med några hästmålningar. Dels målar jag vidare i samma stil som senaste separatutställningen.
Det räcker så.
Sommaren lär ändå bjuda på sina överraskningar.
Den här morgonen är så vacker att den känns ända ner i magen. Jag är glad att jag är morgonpigg så att jag får uppleva den. Kanske ger tankarna på möjlig frihet ett extra skimmer åt det solkyssta snölandskapet.
Ska hålla till i studion hela helgen. Har varit bortrest några dagar och längtar efter att få komma dit och arbeta på i min egen takt. Lägga upp ny färg och se vad som växer fram på dukarna. Kliva in i flödet.
Ska bara rida lite först.
Ungefär lika överraskad som jag i går blev av krogparkerade hästar på väg hem från studion blev jag av det positiva e-mail som jag fick precis innan jag skulle gå och lägga mig.
Ok. Låt mig ta det från början.
Jag satt i bilen på väg hem efter en lång dag när jag på Tegnergatan plötsligt hoppade till i min åka-samma-gamla-vanliga-väg-hem-lunk och trodde att jag såg i syne. Nädå. De stod där. Hästarna utanför krogen. Antar att ryttarna besökte Saddle and Sabre på andra sidan gatan (skönt ställe jag går på ibland och varmt rekommenderar) men jag vet inte. Såg inte till några ägare under den tid jag stannade och tog mina foton. I varje fall: hästarna made my day – lugna och fina i sina vackra westernutstyrslar där inte ens ropet saknades.
Och sedan till det där e-mailet.
Efter snart 30 besök i New York har jag börjat känna mig mogen att PRÖVA om jag kunde få in en fot på konstmarknaden där. Väl medveten om att det är svårt och att det finns många fällor att kliva i har jag jobbat mig ner till ett fåtal gallerier som jag bestämt mig för att bearbeta. Jag skickade iväg min första ansökan i går och var inställd på flera veckors väntan på besked. Hade tänkt besöka galleriet igen om någon vecka när jag är i NYC. Redan i natt kom svaret. De vill gärna representera mig.
Det är inte så ofta jag blir riktigt förvånad men i går blev jag det x 2.
Sedan juni har jag bara ridit några få gånger. Är det något jag saknar i min vardag så är det närheten till hästarna och det liv som de bjuder in mig till.
En cowboy skulle säga: "If you get thrown from a horse, you have to get up and get back on, unless you landed on a cactus; then you have to roll around and scream in pain".
Snart har jag rullat runt och skrikit tillräckligt. Efter Parisresan ska jag dra på mig mina shootguns och kliva upp i sadeln igen.
På riktigt.
Då har jag kickat igång hästlivet igen. Det handlar inte om att våga sätta mig på en häst igen eller så. Jag är trygg och bekväm med både hästar och ridning. Det handlar om att välja ett LIV med hästar och ridning. Med allt vad det innebär. Om möjligt säkrare för huvudet och med mer träning men annars helt och fullt.
Det jag längtar efter är att få driva hästar och att leva cowboy igen. Jag trivs med allt det andra också men kärnan i min längtan är att vara i Pryor Mountains och att få sträcka ut i en galopp vid en hästhjord som jag ska driva med cowboys i dagar.
Att respektera den längtan gör mig till en helare människa.
Kan jag göra ett bra vildhästprojekt i mitt måleri utan att själv ha hästar omkring mig?
Ska jag sluta rida och med det stänga dörren till något av det mest betydelsefulla i mitt liv?
Är det försvarbart och alls vettigt att fortsätta?
Sedan olyckan i juni har jag inte suttit på hästryggen en enda gång. Jag fick tidigt tydliga direktiv om att sluta med ridningen med tanke på de skador jag fick. Hjärnskakningen har också gjort att jag självmant har avstått från hästlivet.
Det är ett beslut jag har dragit på. Lägga av eller fortsätta?
Först slog jag bara ifrån mig. Det var otänkbart att sluta. Sedan har jag pendlat från och till hela sommaren. Saken är den att det är svårt att rida halvdant. Jag är inte intresserad av att safe-rida på en 20-meters volt, som jag kanske skulle behöva göra. Jag vill till Prior Mountains igen och driva hästar.
Beslutet fattade jag sent i går.
Jag sätter mig på hästryggen igen i kväll.
Även om det är segt så märker jag varje dag nu att jag blir bättre efter olyckan. "Hästarna återvänder en efter en" om jag får uttrycka det så. Och susen gör det att ha en nioåring i huset. De gemensamma projekten, aktiviteterna och diskussionerna hjälper till att läka mitt omskakade huvud.
På programmet i dag står bland annat att kolla på radiostyrd båt och att fixa i målarrummet med veckans huvudprojekt inom måleriet. Vi har skurit till en 56 x 73 duk och Oscar har valt sitt motiv. I dag ska målningen grundas. Ja, sedan blev vi faktiskt inspirerade av alla 20 x 20 målningar som hänger på ena väggen i går också. Det ledde till att vi pysslade med några nya underlag för sådana samtidigt som vi tittade på Tyskland-Spanien matchen. Oscar gjorde sin tolkning av temat och jag grundade två nya till min samling.
I dag ska jag också kilrama hästmålningen nedan, som jag nu har signerat och betraktar som klar. Den får följa med till Kristinestad och utställningen där den 16-18 juli.
Titel?
Snart hemma.
Ok. Vi tar ren fakta här: Jag åkte av en häst i galopp på en långritt för två helger sedan. Landare på huvudet och kände direkt att nacken tog stryk. Att ändå kunna kliva upp i ett sådant läge, borsta av sig och upptäcka att man kan röra på armar & ben & huvud får en mer att fokusera på hur bra det gick än på eventuella skador. Jag tog hand om hästen och red hem.
Hur mörbultad man blir av ett sådant där fall behöver vi inte gå in på här. Det har jag levt mig igenom och glatt lämnat. Besvären med nacke och huvud har däremot varit påtagliga och sega. Jag har varit och är fortfarande i en egen Titti-bubbla. Orkar inte det jag brukar orka, har huvudvärk, är vinglig, glömmer och får kämpa hårt och länge för att koncentrera mig. Nu vet jag i alla fall att det varken är någon blödning eller annan allvarlig skada. Jag är väl undersökt och behandlad. Det är bara att rätta sig efter dagsformen. Hjärnan och nacken har fått ett sådant slag att de behöver mycket tid för att återhämta sig.
Hur påverkar då detta målandet? Joo, jag målar men jag har ingen trygghet i det jag gör. Jag saknar förmågan att se sammanhang och att bedöma om det jag gör är bra eller dåligt. Fastnar lätt i detaljer eller slabbar på för mycket. På grund av detta avbröt jag mina pågående projekt direkt efter olyckan. De blev övermäktiga. Började istället med småbilderna med tanken att det inte gör något ens om de alla blir skit. Jag ville nämligen så gärna MÅLA och 20 x 20 kändes hanterbart. Nu ser jag att några blir helt ok och jag har via målandet på smådukarna försiktigt börjat måla lite också på vanliga dukar igen.
Men jag får ta det lugnt och inte ha för mycket omkring mig. Försöka se till att få huvudet med mig igen genom att vila från vissa saker och aktivera mig med andra. Nu hoppas jag att det bara är en tidsfråga innan jag är som vanligt igen.
Ha en fin helg!
(Bilden nedan tog jag i går mellan naprapat och Danderyds sjukhus. Tycker den passar bra här för mannen i förgrunden hade verkligen huvudet med sig.)
Årets längsta dag. Just nu låter det inte så positivt i mina öron. Delar av mig skulle nog bara vilja att den var över. Eftersom jag åkte av under gårdagens långritt så har jag en jobbig dag framför sig. Mest kroppsligt men också mentalt.
Vad man än håller på med för aktiviteter så riskerar man att "åka av". Det är ju så med måleriet också. Det händer att man tappar balansen även om man gör sitt bästa. Och de där negativa situationerna har en förmåga att väga tungt. Alla positiva erfarenheter bleknar i stunden av ett upplevt misslyckande.
Det enda som fungerar då är att låta tiden ha sin gång. Tiden läker och ger perspektiv. Känslan av misslyckande får sina rätta proportioner först efter ett tag.
Och varför inte vara lite extra snäll mot det tilltufsade egot?
Själv tog jag fram teckningen nedan.
Detalj ur teckning gjord av ett brorsbarn.
Det var ett bröllop som vi alla tilläts vara gäster på. Som skänkte kärlek, kunskap och stolthet. Ja, äkta ödmjukhet och värme också trots den högtidliga prakten och närgångna mediabevakningen. Jag följde det hela dagen. Ända fram till valsen. Nuförtiden tittar jag sällan på TV för att få tid till målandet. I går gjorde jag ett självklart undantag. Det egna arbetet fick vila medan jag satt i fåtöljen och tittade på Viktoria och Daniels och allas vårt bröllop.
Det blir inget måleri i dag heller. I alla fall inte under första delen av dagen. Jag ska nämligen ut på långritt igen. Med CG, Tobias och maken.
Allt medan färgen torkar på palettpappret.
