Vad vi än har för bakgrund och hur vi än är som personer så har vi våra alldeles egna pros and cons för ett visst sammanhang. Som exempelvis för att skapa konst. Det är lätt att haka upp sig på det man inte har. Speciellt i och med att många andra med säkerhet har just det man själv saknar. Det är då lätt att fastna i ett sökande efter hur man borde vara istället för att bära upp sitt öde och vara den unika person man är. Eller låta bli helt och hållet för att man inte tycker det är någon idé att försöka.
Förunderligt nog så finns det ständigt plast för nya röster, för nya historier och nya målningar. Vi må vara blasé vi människor och vi har sett och hört det mesta. Ändå längtar vi efter gångerna när någonting plötsligt skär igenom och berör. När vi nås av en medmänniskas röst genom våra egna försvar och normer.
Istället för att gömma undan eller beklaga sådant vi saknar ska vi därför kånka på våra öden med stolthet. Ens personliga öde må te sig hårt mellan varven men är anledningen till att vi har någonting originellt att berätta.
