I dag vill jag mest skoja till det. Vila sinnet och skratta lite extra. Passa på och dansa också istället för att gå.
Åjo, jag ska allt göra nytta också. Men det är inte den vågskålen som väger för lätt om jag säger så.
Utan det är den andra. Den där som rymmer tid för lek, experiment och nya intryck. Så – jag bryter och ger mig i väg på en spontan liten tur. Ut i fredags-Stockholm utan något mål.
Med några danssteg genom dagen.
Först slutade jag sura. Sedan slutade jag vara besviken. Insikten att en avbokad resa endast är en avbokad resa spred sig under dagen från hjärnkontorets förnuftighetsrum till de mera svårmanövrerade känsloskrymslena i kroppen.
Det var en dag då jag fick oväntat god draghjälp från min omgivning. En lång rad människor hjälpte mig att gå från – till +. Vissa förstod situationen och uppmuntrade mig öppet, andra var helt omedvetna om vad de gjorde för mig. De bara var de personligheter de är. På olika sätt bidrog de alla till att jag blev otålig i mitt minus-läge. De fick mig att skratta och till att höja blicken.
Kvar finns ett stråk av sorg för att jag missar hästarna och återseendets glädje med Pryor Mountains. Jag kan inte klippa min längtan till de +1000 hästarna jag skulle ha fått se dundra fram genom landskapet, som jag somnar med på näthinnan om kvällarna. Kanske kan den längtan leda till något positivt? Driva fram andra lösningar? Att vi inte någonsin kommer att kunna göra just den planerade resan är ett faktum. Men – det kan så klart bli andra resor. Och målarprojektet om vildhästarna tänker jag genomföra i vilket fall som helst.
Dagen avslutades med ett vackert inramat styrelsemöte i föreningen Lidingökonstnärer. Den här gången var vi hos Tommy Hedlund på Duvholmen, utanför Lidingö. Inför havet. På glasverandan. Kvällen igenom med levande ljus.
Där någonstans sveptes det sista mörka ur sinnet.
Gårdagen var lång och slitsam. Ingen skymt av måndagens lätthet och flyt där inte. Eller, jo. Målandet gick helt ok och det är jag så klart glad för. Men resten! Det var dagen då det plötsligt inte gick att publicera bilder till bloggen och då jag traskade omkring i studion under någon timme ovetandes om att det fastnat oljefärg under skorna. Jag blev alltså TVUNGEN att lägga en massa tid på att lösa datorproblem och på att gnugga bort fläck efter fläck från golvet. Och det var bara två av dagens strul-exempel …
Jag var i studion från 07 till 23.
Det är så man börjar skratta. Är det man själv som gör att vissa dagar blir sådär trotsigt svåra och truliga att handskas med eller är det bara livets gång att det ibland är flyt och ibland oflyt?
Ibland krävs det i alla fall kvantitet för att nå fram till någon kvalitet. Den saken är klar. Då är det bra att kunna plocka fram sisun.
För några dagar sedan använde jag dans för att försöka beskriva en typ av måleri för en vän. Det var något enkelt som skillnaden mellan humppa och modern dans. Liknelsen fungerade som ett startskott och vi stannade kvar i dansens värld under en lång stund. Vi fördjupade oss och tog ut svängarna. Fick många skratt och faktiskt några insikter också.
Efter att ha släppt fantasin fri och ägnat oss åt allmänt kategoriserande kom vi efter ett tag in på vårt eget måleri.
Om det egna måleriet var en dans – vad skulle det då vara för dans? Är man bra på att dansa sin dans? Var har man sina styrkor och vad skulle man kunna utveckla? Hur är det med takten? Rörligheten, uttrycksfullheten? Hur skulle man VILJA dansa? Hur dansar man idag? Har man en utvecklad individuell stil eller släpper man loss i stunden och förlitar sig på ett gammalt rörelsemönster? Eller fegar man och viftar lite med armarna bara? Gör man något tillrättalagt & förväntat eller vågar man dansa sitt bästa?
Jag kan både känna och förstå mitt måleri lite bättre efter vårt samtal. Hur det har varit, var jag befinner mig nu och vart jag är på väg. Och en sak är säker. Jag måste satsa mer på träning för att kunna dansa som jag vill.
Min dans, 2003
