Jag målar nästan aldrig specifika människor. Det som istället intresserar mig är att försöka fånga det mänskliga; det gemensamma för många och det som tillåter att betraktaren väver in egna känslor och upplevelser i mitt uttryck.
För några dagar sedan fotograferade jag skulpturen nedan. Fascinerades av den och upplevde i den något liknande det jag själv om och om vill förmedla.
Att mitt i det förgängliga ha styrkan och modet att hålla huvudet högt.
Bland det bästa jag vet är att sitta och äta frukost/brunch på något NY-ställe så att man samtidigt ser gatulivet. Allra helst ska det vara i en korsning och det är människorna som bjuder på underhållningen mot en bakgrund av brölande trafik. De kommer och går. New York-bor, besökare, turister. De ser ut som allt fantasin kan uppbringa och ofta någonting där utöver. Många ilar med snabba steg till jobbet. Någon ska resa bort. Vissa vill hem efter lång och tung natt. Man ser alltid någon stå med karta och undra var hon/han är. Det finns alltid ett arbete som pågår. Varor som lastas och skräp som hämtas.
En ny dag vecklar ut sig.
Det är skönt att sitta med denna vy och reflektera över livet. Jag tänker ofta som bäst då. Sedan gå en första liten runda innan dagens program ens riktigt har börjat.
Det är lätt att öppna munnen eller trycka på tangenterna och kritisera någon. Såga vid fotknölarna. På olika sätt rata en person eller det som hon/han har skapat. Vi ser ett sådant drag överlag i samhället och vi upplever det inom konsten. Saklig och berättigad kritik är en sak. Den är befogad och för framåt. Men allt det andra! Många gånger berättar sågningar mer om den som kritiserar än om den som blir offret. Ändå tvingas någon ta emot …
Man har så klart rätt att inte tycka om eller att anse något vara dåligt. Jag är själv kräsen när det gäller konst. Ser inte mycket som får mig att gå igång. Man kan så klart strunta i att bry sig men jag tycker att det ligger ett ansvar i hur vi förhåller oss.
Nästa gång jag vill uttala något negativt om en annan människas verk ska jag tänka mig för. Tydligt ta avstånd om det är viktigt att göra det. Annars fundera på om jag alls behöver säga något. Och om jag väljer att göra det – tänka på varför och för vem jag öppnar munnen.
Hur tänker du i den här frågan?
Det är strax före lunch: jag sitter i bilen och tänker på vit jul & en nyss utdragen tand. Människorna utanför underhåller. Kameran knäpper.
