Tittade på avsnittet Vinter i serien om Yellowstone i går. Jag har varit där två gånger och bilderna väcker en molande längtan efter de där storslagna naturupplevelserna som överträffar all ens fantasi. I varje fall överträffar den min fantasi.
Samtidigt var jag väldigt tillfreds med att sitta lugnt i fåtöljen och bara titta. I skön, lagom inomhustemperatur mitt emellan hetta och kyla. (Så bra man har det ändå).
Här några bilder som jag fångade med kameran.
Önskar dig en fin söndag!
Jag har haft det kallt här i studion. Riktigt, riktigt kallt. Möten har det inte gått att ha. Inte här. Ändå har jag haft svårt att helt hålla mig härifrån. Målandet flyttar man inte på hur som helst. Därför har jag arbetat med mössa & varma kläder på när jag har varit på plats. Ja, vad gör man inte för konsten!
Trots mösstvånget har målandet flutit på bra. Jag har blivit klar med en målning som jag har arbetat på ett tag utan att få till det där sista. Med några andra dukar har jag också gjort tydliga framsteg. Jag skrev om måleriet härom dagen. Att det är så odramatiskt just nu. Och det är precis så det är. Därför är det för mig bara att arbeta på och inte störa för mycket.
Det är egentligen svårt att veta skillnaden mellan när måleriet kommer att flyta och när det inte gör det. De yttre förutsättningarna spelar naturligtvis in men är verkligen inte avgörande. Det är den egna knoppen & kroppen som lägger ribban. Som behöver befinna sig i ett visst balansläge. Någon som kan räkna ut vilket?
Nu ska problemet med temperaturen vara fixat. Jag kan därför se fram emot en jul med snö ute och värme inne. Precis som det ska va.
Detalj ur målningen
Det blev alldeles råkallt i studion igår och jag utvecklades under dagen till en avtrubbad, stel formation av mig själv. Tinade inte upp innan jag kom till Fasching på kvällen. Där underhöll Andreas Aleman med vänner i A soulful Christmas. Det var funk. Soul. Lite jazz. Julmusik som gav stämning utan att vara traddig. Som väckte minnen från tidigare jular. På nära som inte längre ska fira med oss.
På hemvägen snöade det.
När jag gick till posten för att lägga en faktura på lådan så stötte jag på jättehunden nedan. Han väntade på sin matte. Hon var ganska liten.
Det var kallt nu på eftermiddagen, kallt för ovana stadsbor i alla fall. Hunden brydde sig dock inte om den sjunkande temperaturen. Han hade bara sin matte i tankarna.
Jag började själv att längta. Efter brorsbarn, New York och att måla riktigt uppluckrat utan att tappa bort mig själv och bilden.
Vad längtar du efter så du glömmer att det är kallt?
