Besökte Carl Malmsten Furniture Studies på Lidingö i veckan i samband med ett arrangemang av Föreningen LidingöKonstnärer. Tittade på den intressanta utställningen My Precious, som visas sista dagen i morgon och fick en ypperlig guidad tur genom husets spännande utrymmen. Jag blev mycket inspirerad av atmosfären och allt vackert som fanns att titta på och prata om.
Här några fotografier som jag tog under kvällen.
Fick i vintras ett resestipendium till Berlin – via Konstföreningen i Lidingö, ur Britt Paus Minnesfond 1982. Nu bläddrar jag i kalendern. Några majdagar med kameran i stan känns just nu som världens bästa morot. Jag ska inspireras av all fantastisk street art igen och kolla in galleriernas utställningar ordentligt. Bara strosa, njuta och ta in.
Här några bilder från tidigare resa.
Han var drygt 20. Hade varit på väg att droga bort sitt liv. I ett desperat försök att byta spår kom han in på behandlingshem och jag kom att bli hans terapeut. Under flera år följde jag honom i hans kamp och han lyckades faktiskt med tiden förverkliga sin dröm att börja leva "ett vanligt liv".
Dagen jag vill berätta om skulle vi provspringa sträckan av en halvmara.
För att göra något konstruktivt av hans fysiska överloppsenergi och gnagande rastlöshet hade jag nämligen lockat honom till att börja springa. Det funkade efter att jag slutade prata om det och istället gjorde honom sällskap ut på vägarna. Nu hade vi månader med otaliga löprundor bakom oss och vi hade bestämt att springa Stockholmsloppet tillsammans. Som en bekräftelse, ett mål och en rolig grej.
För att få grepp om hur långt det var ville vi göra ett testlopp.
Några av killarna från behandlingshemmet hade valt väg och mätt upp sträckan. Vi var peppade och i god form när vi sprang genom de värmländska skogarna på vackra småvägar. Hela loppet gick lätt. Vid mål stod ganska många från hemmet och väntade på oss. De hejade, räckte fram handdukar och hade gjort i ordning dryck och frukt till oss. Det var bara det att vi stannade inte. När vi närmade oss våra supporters tittade vi bara helt kort på varandra och fortsatte springa förbi målet. Vi sprang hela vägen tillbaka till behandlingshemmet, som låg 5 kilometer bort. Då var vi klara.
Jag har flera gånger kommit att tänka på det där loppet när jag de senaste veckorna har stått och målat. Minnet vill säga mig någonting viktigt. Om prestation och vikten av att ha glädje i själva utförandet. Om att ge det lilla extra.
Med det önskar jag trevlig helg!
Vi lyckades! Ensam må vara stark och som konstnär är man van att mest arbeta själv i sin studio/ateljé men så motiverande och roligt det är att dela det man gör med någon som är i samma situation. Och geografiska avstånd behöver inte vara något hinder i dag.
Som jag skrev i förra inlägget hade Martina Anagnostou, som nu är i Khartoum, och jag en #paintingmarathon i söndags. Det hela ledde till att vi båda fick mycket gjort, träningsvärk (det har jag inte ofta eftersom jag målar dagligen) och att vi ska fortsätta med upplägget på söndag. Däremellan jobbar vi på som vanligt.
Några gjorde oss sällskap. Twittrar du är du också välkommen att haka på nu på söndag. Vi har inga regler. Vi vill bara jobba med vår konst och peppa varandra medan vi gör det.
På twitter hittar du mig här och om du söker på #paintingmarathon hittar du det som skrivs kring i ämnet.
Jo, nu har jag Esko Männikkös utställning, som förresten tog andan ur mig, att leva på ett tag. Känns som att jag inte vill ha några andra intryck. I alla fall inte på några dagar. För mig kan en utställning inte ge mycket mer än vad Harmony Sisters åstadkommer i mig.
Annars: är i studion så som jag kommer att vara helt och fullt några helger till. Skrev på twitter i morse att jag hade ett målarmaraton framför mig och det ledde till att konstnären Martina Anagnostou och jag ska ha en sån maratondag tillsammans i morgon. Att hon finns i Sudan och jag i Sverige spelar ingen roll. Och vem vet – kanske blir vi fler. I vilket fall som helst så blev jag peppad och fick precis den där extra motivationen som gör så gott när man börjar bli lite sliten och trött på det egna harvandet.
Du som målar – har du lust att haka på i morgon?
Februari. Inga extra helger. Kanske en vardagsmånad som känns slitig för många av oss. Då kan vi behöva hjälpa glädjen och inspirationen på traven.
Det finns massor vi kan göra för att bli inspirerade. Vi fattar att livet bjuder oss på oräkneliga möjligheter. Ändå är det inte alltid så lätt att få till det.
Själv sätter jag mig gärna med bilder av olika slag. Inte så att jag söker någon kvantitet i bildupplevelse. Inte heller att det behöver handla om konst med stort K. Snarare så att jag försöker känna in och fantisera kring en bild. Vad är det jag ser? Vad har bilden för historia? Vad är på väg att hända i den? Vad får jag för idéer?
Det är en enkel, billig och snabb metod att fylla på med nya inputs.
Vad gör du för att få inspirationen att komma till dig?
Innan jag skulle i väg på Trendrapport 2011 med Göran Adlén började jag fundera på om jag kunde dra nytta av dagen också för mitt konstnärskap och inte bara för konsultarbetet, som jag spontant hade tänkt, när jag anmälde mig. Det ledde till att jag tog mig an upplevelsen på ett lite annorlunda, bredare sätt och att jag började tänka mycket, rent generellt, på källorna till konstnärlig utveckling.
Vad vi än ägnar oss åt har vi ramar, normer och tankar om vad som är passande och överhuvudtaget möjligt. Så också som konstnärer. (Hur fritänkande vi än tycker oss vara.) Vi missar lätt att stöd för vår utveckling kan komma från oväntat håll. Inspirerad av dagen med Göran och kopplat till eget, aktuellt tänk kommer här några saker som jag tycker är centrala för utveckling av ett konstnärskap. Få se om du håller med. Det vore intressant att höra hur DU tänker.
I sammanfattning:
Det finns inga genvägar. Man får slita om man vill bli bra på något.
Utveckling sker över tiden. Vi har sällan facit när vi tror oss ha facit. Det är därför viktigt att höja blicken från det som är just nu.
Jag tror på rörelse. Att istället för att tänka "så här är jag", "detta är min situation" och "dessa möjligheter har jag" tänka "jag rör mig", "är på väg", "jag lär mig och utvecklas".
Bland det viktigaste är att vara ÄKTA och att visa sin passion, kärlek och glädje.
Våga göra annorlunda, udda och oväntade saker. Gå SIN egen väg.
Göra det man väljer att göra med bästa tänkbara kvalitet.
Ta chanserna när de kommer i ens väg.
Dela med sig utan att alltid förvänta sig att direkt få något tillbaka.
Och slutligen en bild på John Ford som jag gillar att se på. Men vad har den med detta att göra? Jo, den får stå för känsla, attityd och lång gärning. Och går det att hitta framgångsrecept i Monument Valley så borde det gå att lyckas hyggligt med vad man än önskar företa sig.
Det är viktigt att få stämma av egna värderingar, aningar och reflektioner med andra. Att få lära av de som kan mer. Och när det flyter på och man tycker sig ha koll är det extra tacksamt att stanna upp och kalibrera sitt tänk mot det som rör sig utanför ens livsbubbla.
I dag tar jag ledigt från måleriet. Tänker ägna 12 timmar åt framtidsfrågor och trender för 2011. Åker till en kursgård och träffar andra som också är intresserade av att lyfta blicken, tänka till och lära mer om nya trender och hur vi bäst kan förhålla oss till dem. Jag anmälde mig i egenskap av konsult. Det är sådant som faller sig naturligt att göra i den rollen. Nu är jag dock väldigt nyfiken på om jag också kommer att få ut något av framtidsspanandet i konstnärskapet. Nollställer därför skallen och hela mig.
Förväntar mig inte att få någonting serverat på fat för det fungerar ju inte så. Det blir oftast vad man själv gör det till. Beroende på vad man förmår bidra med och vad man är redo att ta till sig. Men en sak är säker – nytänkande och inspiration mottages gärna i denna kropp. Jag tror att det kommer att bli en mycket spännande dag.
Måla är något jag gör dagligen – om jag bara har en rimlig chans. Den 22 december skrev jag ändå i Tecken på extra bra dagar om viljan att lägga mer tid än vanligt på måleriet under helgperioden, som då låg framför oss. Det var min högsta önskan och jag tänkte mig att hålla på fram till den 10 januari.
Nu är det två dagar kvar av den perioden och läge att se vad det blev av hela projektet.
Först av allt: jag har faktiskt fått till det att måla riktigt rejält varje dag och det känns fantastiskt bra. Något introvert har jag varit och inte speciellt aktiv här, på twitter eller FB. Men de nära relationerna har fått sitt. Ja, de har överraskande nog till och med stärkts. Men framför allt har jag fått en möjlighet att fördjupa mig motivmässigt, göra upp med motståndsmönster och producera, producera, producera. Utan alla yttre moment som i vanliga fall konkurrerar om tid och uppmärksamhet.
Det känns som om jag varit på en resa. En alldeles gratis långresa som nu gör mig mentalt redo för årets utmaningar på konstsidan. Och kul har det varit!
Lek med småduksmotiv.
Att vakna upp den första dagen på ett nytt år får nästan med automatik konsekvensen att man reflekterar över steg man vill ta framöver i livet. Sådant man vill förändra, lära sig, göra upp med eller kanske lämna.
Fungerar det då att lova sig själv eller andra den där förändringen vid tolv-slaget över en klirrande champagneskål?
Sällan. Egentligen bara när löftet är följden av ett, sedan tidigare, inre förankrat beslut. När det beskriver en förändring som man verkligen är mogen för. Annars blir löftet bara en tanke eller något man KÄMPAR med ett tag för att sedan ge upp. Ofta med besvikelse och tillbakagång till det som varit.
Men varför ge några enstaka minuter om året så stor betydelse för något som ens livsval? Att få tid och plats för det som är riktigt viktigt för oss borde få vara PRIO ETT på årets alla dagar.
Jag lovade därför ingenting i natt. Men jag vill väldigt mycket för 2011. Är ganska på det klara med inriktningsmålen både allmänt i livet, för företaget och konkret för måleriet. Det kommer så klart inte att bli precis som jag tänkt mig. Men om ens köl befinner sig i vattnet av ens viktigaste så rör man sig i varje fall åt rätt håll. På något sätt så räcker det för mig, just nu, att veta var jag vill ha den där kölen.
Har du några goda råd och tips för hur vi ska få förändringsönskningar att bli verklighet?
Önskar dig en fin 0101 på 2011!
Fotograf: Göran Arvidson