Det är som att rida i ett obebyggt landskap. Man ska långt och för att komma dit man vill tar man sikte på en kulle längst bort vid horisonten. Man vet att det är åt rätt håll men under tiden man rider händer saker och ens bild av landskapet förändras. Bland annat kommer det hela tiden nya kullar. Kullar man inte såg från start. Kullar som också de verkar ligga åt rätt håll.
För många konstnärer, inklusive mig själv, är en utställning ett naturligt mål i ens arbete. Men precis som med ritten så händer det saker med måleriet och en själv under tiden man är upptagen med projektet. Man har ingen chans att riktigt veta hur det ska bli. Annat än att man kommer att bli klar i tid.
Tills man plötsligt börjar se andra kullar. Och fortsätter rida, måla, leva.
2 Responses to Så många kullar det finns