Personen och konstnärskapet

Lägger vi de verk som konstnärer skapar åt sidan en stund och fokuserar på personerna bakom så möter vi diverse scenarion och livsöden.

Kanske är jag färgad av min bakgrund som psykolog och utvecklingskonsult men mitt intresse för människan, hennes liv och förutsättningar är förstärkt vad gäller konstnärer. Inte så konstigt egentligen eftersom jag själv är konstnär och har ett djupt intresse för konst vid sidan av det nämnda människointresset.

Det finns naturligtvis konstnärer som har en självklar närhet till sitt skapande flöde och som är produktiva genom olika livsfaser men jag bedömer att de flesta ändå får kämpa med det egna konstnärskapet. Beroende på bakgrund, erfarenheter och personlighet har vi lättare eller mera arbetsamt att finna oss tillrätta i det. Detta blir ofta extra tydligt när vi tittar på konstnärer som levt ett långt och yrkesverksamt liv. Med facit i hand kan vi följa de yrkesmässiga och personliga utvecklingsfaserna och kan se att det ofta är många kringelkrokar och stops på vägen. Var och en inser att det kan vara hisnande kort avstånd mellan ett framgångsrikt och icke-framgångsrikt konstnärskap.

Talang har många. Och teknik kan man lära sig. Har man konstnärsyrket inom räckhåll spelar den egna personens agerande och utveckling en stor roll.

Min bedömning är att vi arbetar för lite med KONSTNÄRSKAPET. Både på samhällelig som individuell nivå. Jag är inte ute efter att marknadsföra konstnärer på några lättköpta grunder. Inte heller att lyfta fokus från konsten i sig. Men yrket är svårt delvis för att våra personer i så hög grad är involverade i det. Och vi har inget annat val än att utgå från de vi är och där vi befinner oss.

Så varför inte?

   Georgia O’Keffee