Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Som de har ilat där uppe på vinden. Precis ovanför matbordet där jag ofta sitter och skriver. Där och endast där har ljuden vittnat om deras existens. Skrappel, skrappel, skrappel. Skrappel och skrappel.
De har inte stört mig men man vill inte gärna ha dem i huset för det. Vanligtvis brukar de vara en lätt match men så inte dessa två. De har envist ignorerat alla utsökta ostbitar för att istället fortsätta skrappla.
Men nu är det tyst.
Det blev ett vackert avsked.
Lämna ett svar