Nu ser jag mitt mönster. Tydligt. Och det får mig att skaka på huvudet och skratta om vart annat. Ja, kära nån, vad ska man göra?
Kort bakgrund: Måla, måla, måla. Produktiv men inte fått till det riktigt som jag velat. Antalet målningar växer och i takt med det en känsla av diffust misslyckande. Måla, måla, måla. Fortsätta. Göra klart. Kämpa för att göra klart. Rama. Ändå inte nöjd. Segt. Inser att måste vänta ut. Svårt komma vidare. Så plötsligt – genombrott och det funkar att uttrycka det jag vill. Jag börjar omgående måla vidare på de färdigt inramade målningarna.
VARFÖR HADE JAG SÅ HERRANS BRÅTTOM MED ATT DE SKULLE BLI KLARA?
Jag kunde ha lugnat mig. Gett målningarna och mig själv den tid som vi behövde. Det är ett mönster. Jag ångade på för hårt.
I långa loppet kanske det inte spelar så stor roll. Nu har jag ett bra material att arbeta vidare på. Jag tar ett steg tillbaka och betraktar förutsättningslöst det jag har målat. Vissa målningar är klara. Ska inte petas på mer. Men där jag vill göra något så gör jag det. Mycket eller litet. Och allt runt omkring mig börjar, en duk i taget, bli så som jag vill ha det. Inte bäst och inte vackrast men mitt måleri, som det är ämnat att vara.
Då är det ok med inramningar. Bakvänt men ok.
Lämna ett svar