Den senaste tiden har det varit en hel del arbete med olika ansökningar. Det klumpar ihop sig såhär på hösten, både vad gäller jurybedömda utställ-ningar, medlemskap och andra möjligheter. Nu är jag vid en punkt då jag inte längre kan påverka hur det kommer att gå. Allt är mer eller mindre inlämnat. Nu är det bara att vänta på utfallet av mina ansträngningar.
Som konstnär utsätts man överlag för månget kritiskt öga. Och i sådana här sammanhang också för andras bedömning ifall man räcker till eller inte, om man passar in eller ej, om man är rätt eller fel. Klart att ens konstnärliga kvalitet spelar avgörande roll men det går inte att bortse från att det är enskilda personer som fäller utslaget: tummen upp eller tummen ner. De som bedömer har sina referensramar. Tycke och smak formar vad man anser vara intressant.
Det finns väl knappt någon människa som tycker om att få nej – att avvisas. Som konstnär måste man ändå lära sig hantera detta eftersom det knappt är någon förunnat att alltid bli vald. Vill man vara med i leken så är det lika bra att räkna med en viss procent nej-svar. Och utsätter man sig inte för granskningen så får man ingen känsla för sin “hit-rate” eller nivå på utmaningarna där man “går hem”.
Jag får mina nej men sedan jag började tänka i form av procent så är de lättare att ta. För varje nej så får jag nämligen ganska många ja. Kanske är jag till och med lyckligt lottad som får så många möjligheter och jakande besked. Det gäller att inte glömma det. Och att ett nej ofta öppnar upp för möjligheter som man inte ens hade tänkt sig. Det finns alltid en väg vidare, var man än befinner sig. Vare sig man hamnar i worst case, best case eller som oftast, någonstans mitt emellan.
Och hur mycket jag än bubblar på så hoppas jag innerligt på en skonsam höst där jag slipper att få nej-besked. Burr.
