Jag hade inga speciella förväntningar på gårdagen alls men den blev en riktig vardagspärla. Du vet – vissa vardagar har en förmåga att utmärka sig utan att man gör någonting speciellt för att det ska bli så. Igår var en sådan dag.
Efter att ha målat tillräckligt och med flyt tog jag mig bort till Stureplan för att titta på fotografen och konstnärskollegan Ilkka Timonens utställning på Finlandsinstitutet. Jag tyckte om bilderna. Flera stycken tog sig förbi gränsen ”tycka riktigt mycket om”. Och DET är ett gott betyg. En bonus med utställningen var att jag träffade flera bekanta. Vi var kvar tills att stället stängde.
Spontan-gick-ut med en vän som det är roligt att vara med och att diskutera med. Det blev middag uppe på Mosebacke med utsikt över stan och sedan följde hon med till Debaser, dit jag ändå var på väg för att kolla in Willy Clay Band. Jag har deras båda plattor, Rebecka Drive och Blue, så jag är väl förtrogen med musiken och med bandets historia.
Att avsluta dagen med att lyssna på Kirunamusikernas americana fick mig att bli tvärlycklig för en stund.
Här kommer lite feel-good till dig med.
Tack för att du läser bloggen.
