Kanske är man inte gammal nog för att få vara med.
Eller ung.
Eller bra.
Eller rätt på något annat sätt.
Någon annan har bestämt hur det ska vara och själv hamnar man utanför.
Det är där,
i den känslan som man väljer väg.
Kanske är man inte gammal nog för att få vara med.
Eller ung.
Eller bra.
Eller rätt på något annat sätt.
Någon annan har bestämt hur det ska vara och själv hamnar man utanför.
Det är där,
i den känslan som man väljer väg.
Vad spännande det är! Valdag i hela landet och val också på ett privat plan.
Det är självklart för mig att rösta. Jag tycker att det är en plikt och en rättighet, grunden till vår demokrati, som man ska bejaka. Många har förhandsröstat men själv ser jag fram emot att ta mitt röstkort i nypan och promenera bort till vallokalen just i dag. Kanske som en symbolisk handling och upplevelse. För att fånga stämningen och stundens allvar.
Vad har då detta med min konst att göra? Jo, förutom att gå till vallokalen ska jag också tänka över några privata val.
Att göra val är inte alltid lätt men faktiskt det som leder framåt åt något håll. Så precis som att resultatet av dagens politiska val för oss åt ett visst håll vet jag att mina egna privata val får konsekvenser för mig och min konst.
Dels väljer jag BORT. Lämnar inga bidrag till aktuella samlingsutställningar. Hur gärna jag än skulle vilja. Dels väljer jag TILL. Efter Kistamässan väntar utställningen i Paris i oktober och jag skissar på urvalet målningar till den. Sedan har jag två separatutställningar som jag vill göra mitt allra bästa inför. Det arbetet pågår men jag bär på en känsla att jag kan styra upp ytterligare. Som om det finns något för mig att nå som jag ännu inte riktigt har greppat. Det ska jag försöka komma nära i dag. Förhoppningsvis leder det till några personliga Titti-val som ger konstruktiv stadga och fart åt projekten.
En spännande dag i det stora och det lilla.
Ha det!
Resan har funnits med mig länge i tankarna. Den har varit beställd och betald sedan månader tillbaka.
Igår var jag tvungen att avboka allt.
Tillsammans med maken hade jag tänkt resa till Wyoming, Montana och South Dakota för att åka runt, leva ranchliv, driva hästar och besöka några vildhästreservat som research för pågående målarprojekt. För ett tag hade vi åter tänkt leva det liv där borta som vi fascineras av och längtar till. Den 16 maj skulle vi dra. Tyvärr har några oväntade omständigheter stuckit käppar i hjulen för oss. I varje fall för att i dagsläget resa så långt och vara borta så länge som vi hade planerat.
Så nu sitter jag här.
Med ett tyngre hjärta än vanligt.
Raderandes Rapid City och Pryor Mountains ur kalendern.
Resultatet? Det blir nästan fyra veckor med helt blanka blad.
När hade jag det senast?
Jag inser att jag kan välja vad jag ska göra istället. Att om en väg stängs så öppnar sig några andra.
Men först ska jag sura och sörja en stund. Jag är inte mottaglig för det där egna pep-snacket just nu.