Det har varit en dag i makligt tempo och egna tankar. Har lyssnat på Bob Dylans Oh Mercy samtidigt som jag har målat här hemma. Den musiken passar bra en sådan här novembersöndag…
Jag har reflekterat över mitt uttryckssätt. Att jag ofta är steget före. Att jag kanske har lite onödigt bråttom. Jag är präglad, naturligtvis, av hur mitt liv ter sig. Att det alltid är så mycket att göra att måleriet helst ska gå snabbt och pangbom. Men det låter sig måleriet naturligtvis alls inte alltid göra.
Att ha insett detta utvecklingsområde med också det jag har nedanför huvudet ger mig hopp. Jag känner att det är rätt och att jag kan göra någonting åt det. Denhär helgen har jag inte skyndat på någonting. Det viktigaste har varit att bara måla på och att stanna upp inför penseldragens lek mellan planering och slump. Inget fjös men närvaro.
Jag går in i en ny vecka nu med goda förutsättningar att fortsätta på det här spåret. Måndag morgon och resten av arbetsveckan känns därför redan lockande. Det är bra timing också för jag kommer att ha mer tid än vanligt att ägna mig åt konsten. Ska ta tillvara den.
