Det är roligt när folk i ens omgivning gillar det man gör. Så klart. Alla mår vi bra av uppskattning. Vi kan tugga i oss bekräftelsen och sträcka på oss i stunder av välbehag. Men i det vardagliga arbetet är det inte gillandet vi lever på som konstnärer. I första hand följer vi egna idéer och spår och de kanske inte leder åt det håll som andra förväntar sig eller hoppas på. Det kan vara ganska ensamt. Det är mer eller mindre sökande. Det kanske tar lång tid innan ett koncept eller en stil låter formar sig till något som vi kan kommunicera till andra.
Att enbart förlita sig på eget omdöme är dock trist och enkelspårigt. Vi lever i ett sammanhang och själv är jag uppriktigt intresserad av hur andra upplever mitt måleri. Jag har mycket att lära mig av det.
I dag arbetar jag därför med bollplank på helt annat sätt än jag gjorde tidigare. I början av konstnärskapet var jag mera beroende av att få höra positiva saker. Nu utsätter jag mig inte alls för andras tyckande i faser där mitt uttryck behöver få vara i fred medan jag i andra rätt så neutralt kan öppna upp för olika reaktioner. Jag tycker att det ger mig en förankring i det jag gör. Men jag är inte ute efter gillande. Positiva eller negativa. Reaktionerna och kommentarerna i sig leder mig framåt.
Hur gör du för att hitta bra bollplank?
