Landskap finns med, mer eller mindre, i nästan allt måleri. Ibland är de föreställande och uppenbara, ibland mer diffusa och kanske i form av inre landskap.
När det gäller faktiska landskap så kan jag tycka att mycket är vackert men det är få landskap som tilltalar mig måleriskt. För mycket grönt, detaljrikt eller tillrättalagt får mig att vända bort den konstnärliga blicken.
Det som lockar mig är öppna, fria ytor med en rätt så färglös och karg inramning. Starkast har jag känt för vissa landskap i västra USA, speciellt i Wyoming och New Mexico. En otippad upplevelse var när jag red genom Badlands, som är bland det fulaste landskap man kan förvänta sig. Det kärva vädret borde inte ha gjort det bättre. Men där, mitt i tomheten, fick andra krafter utrymme. Ljuset, himlens tvära skiftningar, hästarna och människorna framstod i en ny dimension. Jag blev helt tagen.
Idag målar jag på en duk med en hund i ett landskap. Landskapet är egentligen helt tomt. Det är bara färgsjok. Och hunden – jag vet varken varför eller varifrån han har kommit men jag gillar honom.
