Medan jag harvar som djupast i måleriet och mig själv är det mycket som händer i omvärlden. I det stora och i det lilla. Mången diktator sitter otryggt, hundar rastas och våren lurar i krympande snödrivor. Dagen till ära är det Internationella kvinnodagen. Det finns hur mycket som helst som kan anses viktigt eller värt att engagera sig i.
Ska man skapa behöver man dock ha ett visst mått av sinnesro. Själv blir jag lite världsfrånvänd i perioder av intensiv produktion. Inte så att jag inte bryr mig. Verkligen inte, men jag drar en gräns ändå för vad som får störa koncentrationen och skaparflödet.
Jag fascineras av hur olika konstnärer handskas med kontakterna till omvärlden, av hur tillgängliga de väljer att vara och hur kommunicerande de är. Och på vilka sätt. Medan en del varken vill vara lätta att nå eller tar någon aktiv del i exempelvis sociala media/nätets möjligheter bygger andra i stor utsträckning sin existens via de nya kanalerna.
Ofta undrar jag över detta. Inte i banor av rätt eller fel för jag ser det inte så. Men ändå. Jag tänker på konsekvenserna. Vad olika tillvägagångssätt kommer att medföra för enskilda konstnärer, för konstvärldens struktur och för alla konstintresserade i hur de kommer i kontakt med konst och konstnärer som intresserar dem.
Att vi står mitt i en förändring är klart. Hur vi ska förhålla oss till den är en annan sak.
Det skulle vara intressant att höra vad du har för tankar kring detta.
