Insikten kom utan omskrivningar. Antingen haka fast vid hur jag tror att mitt konstnärskap ska vara och inte känna mig nöjd eller så släppa det fritt och få leva med att jag inte vet mycket. Alls. Om någonting. Men kanske bli nöjd. Riktigt nöjd. Någon gång.
Jag behövde inte tänka länge. Efter att de första försvarstankarna hade svept genom skallen ("jag har en plan JU," "jag HINNER INTE konstra" och "de är FÄRDIGA") kom lugnet. Varför streta emot någonting som är rätt och som måste få ske? Sak samma om det ställer allt på huvudet? Det är egentligen häftigt att det händer saker med ens konst och jag säger ofta att jag tycker om kreativa överraskningar. Här fick jag så jag teg.
Att omvärdera behöver inte vara negativt men attans vad vi kan värja oss. Slingrar oss och gör oss sysselsatta för att inte behöva se det som är.
Nu har jag krupit ut ur ett konstnärligt skal.
Omvärderat det jag håller på med. Nollställt och börjat om.
Just nu vet jag inte mer.
Annat än att jag känner mig fri och att jag tänker måla.
