När jag säger att jag vill måla fulare så uttrycker det en vilja att vända det tillrättalagda ryggen. Och det ytliga och det lättköpta. Jag tycker att skönhet som inte har något förgängligt eller fult över sig lätt blir ointressant.
Vi kan ta min blåa mugg nedan som exempel. Det finns egentligen ingenting vackert i den bilden och motivet är helt alldagligt. Ändå. Målningen är rätt bra. Kanske för att några färger och penseldrag får vila mot ett i övrigt intetsägande sammanhang.
Men nu vill jag driva det vidare. Måla råare? Ja, jag skrev för några dagar sedan att jag vill måla med hjärtat och levern.
Vad menade jag egentligen med det? Jo, ibland tänker jag alldeles för mycket när jag målar. Såklart behöver man analysera men det jag vill komma åt ligger inte i någon tankemässig insikt. Jag vill försöka fånga ett primitivt uttryck som går mer på känsla och instinkt än på logik. Kanske inte alltid men i längre stunder. Något som mera utvecklat får samspela med tankens viljeinriktning och med slumpens oförställdhet.
Den blå muggen är en liten bit på väg.
