Måleri kan vara så mycket. Att blanda färg, täcka ytor, avbilda, skapa nytt eller göra om. Att följa trygga vägar eller att kliva in i främmande portar. Ganska lätt när man håller sig till det kända men desto svårare när man utmanar den egna förmågan.
Jag är i en fas där jag balanserar vingligt mellan att tappa mina bilder/slabba för mycket och att komma vidare till en ny nivå av personlig abstraktion. (dit jag vill) Typiskt är att jag antingen blir NÄSTAN klar med en duk eller att jag går vidare och tycker mig förstöra den. Konsekvensen blir att jag har haft många dukar som har varit 10 före klara.
Och det funkar inte. Det säger sig självt. Det är som att resa men inte komma fram dit man ska.
Positivt är att jag är nära. Hellre det än att inte alls försöka.
