Människan är allt lite märklig. Som om det inte fanns tillräckligt med motstånd i livet, sådant som det är. Nej, vi bygger på med ett eget motstånd mot oss själva för att göra vår match ännu tuffare. Håller oss ifrån viktiga saker och unnar oss inte att vara riktigt tillfreds. Inte alltid. Och inte alla. Nej, men allt bra ofta. Och allt rätt många av oss.
Det tog mig själv många år att ge konsten den plats i mitt liv som jag länge hade önskat ge den. I efterhand har jag aldrig ångrat de förändringar som jag gjorde och jag tror faktiskt att man aldrig ångrar några förändringar som är i linje med ens sanna jag. Allstå ska vi inte vara så rädda för att ändra på saker och ting. Rädslan är inte värd sådana segrar.
För visst är det väl rädsla? Vad skulle det annars vara? Jag tror inte att det är slöhet precis.
Jag har tidigare skrivit om den inre kritikern och om värsta straffet. Dehär frågorna engagerar mig – att och varför vi ofta låter bli att göra det som är viktigt för oss. Både i livet och i skapandet.
Låt oss oftare ge vårt motstånd en punka! Troligtvis är det så att vi får mindre motstånd från omvärlden om vi börjar med att sticka hål på vårt eget.
Pyyyys.