Klockan var tre på eftermiddagen. Jag var på vernissagen för min andra separatutställning i Stockholm och jag vände mig mot min bästa vän och sade: nu behöver jag inte mer bekräftelse. Då var det så många som hade sett och tyckt om och köpt mitt måleri att bekräftelserummet bakom mitt hjärta var fyllt.
Känslan satt i länge men det är först nu, 12 år senare, som jag igen upplever något liknande. Jag står inte på någon vernissage den här gången men jag har än en gång fått bekräftelserummet fyllt . Så där att det är knökfullt i det. Sedan jag bloggade om ketchupeffekten i senaste inlägget har jag fått besked att jag är antagen till ytterligare två, för mig mycket intressanta, internationella utställningar.
Man kan undra om det alls kan bli bättre än så här för mig?
Kanske, kanske inte och det spelar ingen större roll. Det är bara att glädjas åt känslan av framgång och att folk vill ha med en och ens konst att göra. Yttre bekräftelse är fantastisk men för egen del finns en mycket viktigare insikt och det är att att veta varför jag egentligen håller på.
Det är dagarna vid målarväggen som gör det.
Foto: Göran Arvidson
