Det blev alldeles råkallt i studion igår och jag utvecklades under dagen till en avtrubbad, stel formation av mig själv. Tinade inte upp innan jag kom till Fasching på kvällen. Där underhöll Andreas Aleman med vänner i A soulful Christmas. Det var funk. Soul. Lite jazz. Julmusik som gav stämning utan att vara traddig. Som väckte minnen från tidigare jular. På nära som inte längre ska fira med oss.
På hemvägen snöade det.
Plötsligt är störningsmomenten i måleriet få. Motståndet är borta. Tankarna är fria och sträcker sig framåt – far runt i projekt för våren och vad jag kanske ska göra efter 2011. Att jag ska till Fasching på måndag. Händerna samspelar med ögats analys istället för att jobba för sig. Jag når målningar-na, förstår tillräckligt och är lite djärvare än vanligt. Nya små världar växer fram på dukarna. Några målningar, neutrala i färg, kompletterat tidigare mer färgstarka. Jag ser en helhet för första gången i mitt pågående huvudprojektet. Kanske är jag halvvägs någonstans.
Det går min väg just nu. Kanske är det för att jag har arbetat hårt och kanske är det för att slumpen behagar att vara på min sida. Sak samma. Jag bryr mig inte så mycket om vilket. Det är viktigare att unna sig flytet när flytet finns där.
I bakgrunden raspar Bob Dylan: I’ve been walkin’ through the middle of nowhere, Tryin’ to get to heaven before they close the door.
