Det är klart att man har undrat ibland. Över meningen med att dagligen klämma färg ur olika tuber och sedan smeta den på någon duk på väggen. Det verkar ganska meningslöst på ett plan. Och ändå alldeles livsviktigt på ett annat.
När jag tog upp måleriet som vuxen liknade jag mitt förhållningssätt vid en stormig förälskelse. Driften var stark och hade tydliga inslag av drama. Förnuft och praktikaliteter fick stå tillbaka. Jag bara måste. Men i början var det rätt mycket smälla-i-dörrar över det hela. Verkliga toppar och dalar. Jag försköt och längtade till och hade svårt att finna mig tillrätta. Ville någonting men kunde inte riktigt.
Vid det här laget har vi gått genom många turer måleriet och jag. Borta är dramat även om det finns täta stunder av överraskande förtjusning. Och ett stimulerande motstånd som inbjuder till aktivitet. På ett djupare plan har jag stadgat mig. En gång för alla. Jag har valt att leva med måleriet och tänker fortsätta med det. VAD det är för mening med det vet jag inte men att det är en mening – det känner jag mig övertygad om.
Hur ser du på detta? Vad har måleri/annat konstutövande för mening för dig?
