Med avbrott igår för ridning och kräftskiva hos goda vänner så har jag mest hållit på och kilramat. Och lyssnat på Cash… Jag måste säga att mot slutet av första CDn så befarade jag att det skulle bli en överdos med så mycket Cash på en gång. Men den känslan försvann och redan igår tog jag de fyra första. Den sista idag. Ja, jag har alltså lyssnat på dem alla tidigare, många gånger, men aldrig såhär i en följd. Det är skratt och gråt, liv och en hel del död. Kärlek och Gud. Många dråpliga historier. Det är ärligt och stundvis helt naket. Jag tycker om att höra denhär musiken ibland men den gör mig också tacksam att jag har ett något så när ljust sinnelag och att jag inte bär på ensamhet som ett grunddrag i min personlighet.
Men visst, vi har alla en mer eller mindre framträdande desperado inom oss och raderna som följer får bli sammanfattningen från helgens Cash-lyssnarprojekt:
Desperado, why don’t you come to your senses?
Come down from your fences, open the gate
It may be rainin’, but there’s a rainbow above you
You better let somebody love you, before it’s too late
Och ramningen ja, den gick bra av bara farten. Jag spände duk tills vänstertummen tröttnade och lade sig i en rät vinkel.
Och ramningen ja, den gick bra av bara farten. Jag spände duk tills vänstertummen tröttnade och lade sig i en rät vinkel.
