Chip Taylor och Kendel Carson spelade på Akkurat igår. De kompades av svenska trion Björn Kiruna Pettersson, Örjan Mäki och Magnus Olsson. Förutom att jag stod där på en pall och njöt i största allmänhet så kom jag att tänka på följande:
Ska man uttrycka något (konstnärligt eller rent allmänt) så är det naturligtvis en god idé att ha något att säga, att veta hur man ska säga det man vill säga och att säga det man säger på ett äkta och personligt sätt. Men därtill gäller det att inte bli så upptagen av sitt eget uttryck att man glömmer att respektera och bekräfta sin publik – vare sig den är stor eller liten.
Det var något storartat över framträdandet igår. Det var inte perfekt. Gruppen på scen hade bara spelat ihop några få dagar. Men de var så äkta och mötte publiken med sådan närhet och respekt att det satte vackra, blekgula spår i sinnet på en.
Tack för alla vänliga kommentarer (i och utanför detta forum)om bloggandet och sidan i övrigt!
