Det låg ett brev och väntade på mig när jag kom hem i går…
Om vi backar lite så är läget det att jag har lämnat ansökningshandlingar och bilder på mitt nya måleri till två gallerier i Chelsea, NYC.
Från det ena fick jag omgående positivt besked. Min reaktion på det beskrev jag i Nu blev jag förvånad. Det verkade nästan för enkelt för att vara rätt spår och då jag har många inplanerade utställningar blev dealen att vi håller kontakten. Galleriet är ett alternativ att ta i beaktande och kanske, kanske inte, blir det ett samarbete med det framöver. Sedan fastnade jag ändå för ett annat galleri. Det finns mängder med gallerier så klart, men jag valde att pröva med enbart detta andra. Är ju inte pressad att få till det där borta utan ville mest kolla reaktionerna. För att ha någon slags utgångspunkt och referensram. För att få veta om jag var helt ute och cyklade i min ambition eller inte.
Den kom alltså i går. Den där reaktionen. Det blev ett nej men jag tror aldrig jag har blivit så glad för ett nej i hela mitt liv.
Ett omsorgsfullt skrivet och uppmuntrande brev förmedlade "nej just nu" men att kommittén för galleriet gärna ser att jag återkommer & att de önskar bedöma mitt måleri igen, när jag har nytt/mer att visa.
Sak samma om det blir någon utställning i New York för mig eller inte. Jag vet i alla fall två viktiga saker: jag kan om jag vill och ett nej just nu är inte ett nej för alltid.
