Någonting oväntat hände när jag överlämnade studion åt renoverings-gubbarna och flyttade hem till mitt gamla målarrum.
Lite spänd var jag på hur målandet skulle fungera och jag pinkade snabbt in mina nygamla revir. Jag ville undvika störningsmoment i målandet. Planerade, städade och ställde i ordning. I denna veva behövde jag ett arbetsbord. En plats där jag kunde ha datorn, lite papper och så. Det fanns bara ett att välja på så jag ställde in svärmors gamla skrivbord. Som stol fick målarpallen duga, lite vänligt uppmjukad av en kohudsklädd dyna. En trädgårdskorg (som jag ändå nästan aldrig använder) fick bli papperskorg. Brukar inte ha färdiga målningar i rummet men nu fick April Snow göra mig sällskap i hörnan. På bordet hamnade slutligen en täljd liten fågel.
Redan första dagen märkte jag att det fungerade bra att fokusera måleriet till väggen rakt framför bordet. Det blev en konstruktiv växelverkan mellan att stå där framme med penslarna och att sitta på pallen och titta. Det var något annat än mitt vanliga perspektivtraskande fram och tillbaka. Jag har haft målarrummet i många år men faktiskt aldrig upplevt något liknande. Inte i studion heller. Så nu tycker jag mig ha hittat värsta, bästa platsen.
När jag häftar en duk på väggen framför bordet så ser jag, bättre än vanligt, vad jag ska göra med den i ett nästa steg.
Har jag råkat hitta punkten för mitt optimala dukbetraktaravstånd?
Eller vad handlar detta om?
