Den som har läst min blogg vet att jag dras till öde landskap och att jag kan tycka att badlands är vackra.
Ja, jag kan gå ännu längre än så. Till och med en slagghög kan vara vacker i mina ögon. Se bara på fotografierna nedan.
Med det vill jag ha sagt att skönhet kan finnas där man minst av allt tror sig finna den. I det synes fula och ointressanta. Gömd i det alldagliga. I det man kanske är så van vid att man ser förbi det. I konturerna av det lågmälda.
Nu kommer jag inte längre med mitt Badlands-projet. Inte för tillfället. Det är för svårt för mig. Alltså kliver jag tillbaka och kommer att hålla mig där tills jag vet hur jag ska kunna föra det vidare. Jag måste få distans och växa mig mogen en fortsättning.
20092009 – det kanske borde vara en alldeles speciell dag idag? Jag väljer trots dagens unika datum att steppa in i en välbekant trygghetszon. Ägnar mig åt en serie stadsmålningar. Det känns tacksamt och självklart att måla. Tänker att hade jag inte begett mig till mina Badlands så hade antagligen inte detta flutit på så lätt som det nu gör. Bra så! Då har jag lyckats tänja mina gränser ett snäpp.
Den här helgen ägnar jag mig åt ett projekt som jag målar på hemma. Just nu handlar det om fyra dukar + att jag ska måla några till. Därefter ska jag välja vilka som slutgiltigt ska ingå i projektet och om det ska bli aktuellt att visa upp det i något sammanhang.
Min avsikt har uttalat varit att lägga målningar med western-tema på hyllan men nu när jag tittar på projektet så utspelar sig händelsen just i ett sådant landskap som jag skrev om igår. Det är kargt. Det är west, det är lite häst, och pang-pang. Det gäller att överleva. Det är väl så ute som tema att det kanske kan bli inne.
För att komma i stämning lyssnar jag på Marty Stuarts Badlands och Robbie Robertsons Music For The Native Americans. Jag har inga indianer i mitt projekt men om landskapet kunde sjunga så är det kanske just följande från Robbie Robertsons Golden Feather som skulle höras bland klipporna:
In the autumn night
When there’s no wind blowin’
I could hear the stars falling in the dark
When you find what is worth keeping
With a breath of kindness
Blow the rest away
Landskap finns med, mer eller mindre, i nästan allt måleri. Ibland är de föreställande och uppenbara, ibland mer diffusa och kanske i form av inre landskap.
När det gäller faktiska landskap så kan jag tycka att mycket är vackert men det är få landskap som tilltalar mig måleriskt. För mycket grönt, detaljrikt eller tillrättalagt får mig att vända bort den konstnärliga blicken.
Det som lockar mig är öppna, fria ytor med en rätt så färglös och karg inramning. Starkast har jag känt för vissa landskap i västra USA, speciellt i Wyoming och New Mexico. En otippad upplevelse var när jag red genom Badlands, som är bland det fulaste landskap man kan förvänta sig. Det kärva vädret borde inte ha gjort det bättre. Men där, mitt i tomheten, fick andra krafter utrymme. Ljuset, himlens tvära skiftningar, hästarna och människorna framstod i en ny dimension. Jag blev helt tagen.
Idag målar jag på en duk med en hund i ett landskap. Landskapet är egentligen helt tomt. Det är bara färgsjok. Och hunden – jag vet varken varför eller varifrån han har kommit men jag gillar honom.
