Att träffa en konstbubbla

Pang, pang och en av mina konstbubblor var borta. Medan jag i går kommenterade några inlägg här i bloggen insåg jag plötsligt följande:

Jag har sagt att jag vill känna något inför den konst jag upplever. Det behöver inte vara positiva känslor. Men någonting. Lyckas den överraska mig, rubba mig eller få mig att omvärdera så väcker den mitt genuina engagemang. Skapar den välbehag och ro så är det också värdefullt. Jag behöver inte förstå allt men jag vill beröras.

Parallellt med detta gör jag en mer eller mindre medveten bedömning av om det jag upplever är bra eller dåligt. Intellektuellt och känslomässigt. Påverkas mer eller mindre av allmänt konsttyckande eller går på min egen bedömning. Utan att trassla in mig i konstteoretiska argumentationer så blir naturligtvis godtyckligheten i en bedömning stor.

Hålet på min konstbubbla sprang ur erfarenheten att jag går igång på exempelvis graffiti och street art medan en del utställningar på de främsta gallerierna får mig att gäspa eller vända ner blicken. Många står bakom förbud mot det första men tycker att det senare är god konst.

Min bubbla? Jo, tanken att det etablerade skulle vara rätt. Att jag borde följa i dess spår. Nu känner jag mig plötsligt väldigt fri. Lite ensam men fri.