Nu är det som vackrast i naturen och jag älskar att vistas utomhus i den generösa grönskan. Som konstnär lockas jag däremot aldrig att fånga våra sommarlandskap på duk. Har aldrig gjort det och tror knappast att det kommer att bli aktuellt framöver heller. Som jag tidigare har skrivit i Mina landskap så dras jag till de karga landskapen …
Jag har funderat på varför det är så och tror att den färglösa och tomma inramningen ger utrymme för projektion av egna "inre landskap". Det finns i den inte så mycket som styr ens synintryck och tolkningar. Man kan svepas iväg i en helhetsupplevelse och inbjuds till det enkla och gränslösa.
Så medan många konstnärer nu har sina önskemotiv runt knuten delar jag på mig i två personer. Jag njuter av sommargrönskan när jag är i den men stänger den ute när jag är i studion eller målarrummet.
Hur är det med dig?
Lämna ett svar