Målandet är stimulerande och roligt dessa dagar men för att inte helt fastna i målarrummet tog jag mig i går in till City för en mindre gallerirunda. För att bryta en stund, andas och få lite input.
På Galleri KG52 stannade jag längst och hade mest att hämta.
Där handlar det just nu om Bob Dylan.
Eftersom jag är ett sant Bob Dylan-fan och lyssnar på hans musik varje dag jag målar så har jag sett fram emot utställningen. Samtidigt har jag undrat om det verkligen kan vara något. KG52 visar Dylan-fotografier av Joakim Strömholm och måleri av Tomas Herngren, där han tolkar ett urval av Dylans låtar. Kan man göra en sådan utställning utan att det blir patetiskt?
Jag blev glad för det kan man!
Fotografierna är intressanta bara de men det är målningarna som håller mig kvar. De talar ett språk som jag tycker mig förstå och som jag instinktivt respekterar. Jag möter Tomas Herngren och vi talar om Dylan och om hur det aktuella måleriet har vuxit fram. Från lyssnandet på Dylans musik under taxi-pass, via samtal med passagerare till ett från början överraskande spontant uttryck på målarduken. Och nu till en samlad skara målningar som berättar något genuint om både Bob Dylan och om Tomas Herngren.
Jag hoppas att fler ska få möjlighet att se utställningen än att den bara ska visas denna gång i Stockholm.
Några av Tomas Herngrens Dylanmålningar: 1. Dirt road blues 2.Simple twist of fate 3. Highlands 4. Most likely you go your way (and I’ll go mine)
2 Responses to Dylan som gemensam nämnare