En av mina konstnärskollegor, Lotta Appelquist, har i sin blogg ägnat några inlägg åt ansiktets blick. Avstampet gjorde hon den 25 februari med:
”Giacometti menade att figurens blick är det enda i figuren som är levande. Resten är bara konstruktioner för att bära upp blicken.”
Mycket som Lotta skriver och visar med sina bilder är inspirerande för mig men det här fick mig att tänka till lite mer än vanligt. Anledningen är att jag nästan aldrig målar ögon på de människor jag gestaltar.
Det är klart att jag är medveten om hur jag målar men jag har nog aldrig riktigt tänkt på varför jag väljer bort ögon och blickar. I grunden är jag ointresserad av att analysera och tolka mitt eget måleri. Nu ville jag dock förstå lite mer.
Rätt eller fel, men jag har kommit fram till följande: Det allra mesta som jag målar utspelar sig i en diffus tillvaro. Jag målar inte specifika människor, hus, landskap, städer eller djur. Nej, jag målar människor, hus, landskap, städer och djur. Jag vill ha dem allmängiltiga och tycker om när var och en lägger in sin egen känsla och tolkning i det jag har målat. Ögon stör mig. Inte alls i andras måleri men i mitt eget. Jag tror att ögon och blickar för mig gör att människan på duken blir för specifik. Såvida jag inte ska porträttera någon. Då tycker jag att blicken är självklar att ha med.
Överlag söker jag dock inte det tydliga.
Här följer några klipp med ansikten från både äldre och nya målningar:
Lämna ett svar