Det finns en hel del kunskap i dag om hur vi handskas med vanor och förändring. Kort kan vi konstatera att människan är ett vanedjur. (Det har jag skrivit om tidigare.) Vi fortsätter helst att tänka och göra som vi tänkte och gjorde i går. Ja, motståndet kan vara stort till och med när vi verkligen VILL förändra något. "Hellre något dåligt som är bekant än något bra som vi inte har tillräcklig erfarenhet av". Detta för att vi söker kortsiktig tillfredsställelse framför något som lockar längre fram i tiden. Vi är bekväma och undviker att få vår trygghet rubbad. Alltså fortsätter vi ofta i gamla spår fast vi skulle vilja trampa upp nya.
Jag intresserar mig för sådant här för att jag arbetar med mänsklig utveckling och för att jag själv vill leva så nära det VIKIGA som möjligt. Numera är jag alldeles specifikt intresserad av vanorna i förhållande till konstnärligt utövande.
Två saker som jag tycker mig märka är att nya vanor ofta måste NÖTAS IN och att det hjälper om man lär sig att INTE DISTRAHERAS i det man vill göra när man väl gör det. Mera konkret: Det räcker inte att inse att man vill måla exempelvis varje dag. Man måste måla varje dag i kanske en månads tid innan den nya vanan börjar sätta sig. Ska man måla och man har något som distraherar så blir det ofta omålat eller halvdant. Det är som att vilja springa och samtidigt slå krokben för sig själv. Förändringar av ens vanor låter sig inte göras på en gång men börjar man bli uppmärksam på vad som distraherar och håller tillbaka så kan man lära sig att ta bort det eller åtminstone lägga det åt sidan för en stund.
Och nöta, nöta, nöta. Tills man utvecklar vanor som ligger i linje med det som är viktigt för en.
