Vissa saker som vi är med om upplever vi fullt ut först i efterhand. Det kan vara ett möte, en resa eller konst vi betraktar/arbetar med. De omedelbara intrycken ger oss ett perspektiv. När vi får smälta våra upplevelser träder det fram andra.
Den som arbetar intensivt med konstnärlig verksamhet upplever ofta en form av kamp i nuet. Det är sällan lätt. Man för en kamp med sin egen intention, ambition och förmåga. Med att förhålla sig till omvärlden och dess förväntningar. Det är lätt att man fastnar i en slags vånda som uppstår av att arbeta med ständig problemlösning. Men skapandeprocessen är beskaffad så att den ger oss vånda och osäkerhet på vägen. Vi ser inte hela lösningen och måste därför söka oss fram i det ovissa. Såvida vi inte sätter oss i ett tryggt hörn och rapar gamla meriter, förstås.
Själv har jag nu smält intrycken från Köpenhamn. Det är inte mycket att säga om det. Men jag har också smält intrycken från mitt måleri. Jag tror på att dagligdags arbeta med måleriet men att ibland stiga ur det arbetsflödet för att just få ett annat perspektiv. Hemma igen ser jag lite nya saker. Tidigare tillkortakommanden är inte hela världen och måleriet som helhet rör sig åt rätt håll. Och kanske det viktigaste: Alla vi som skapar behöver påminnas om att våndan vi emellanåt känner är ett positivt tecken.
Det är via den och hur vi handskas med den som vi på sikt kan komma dit vi vill.
