Jag målar nästan aldrig specifika människor. Det som istället intresserar mig är att försöka fånga det mänskliga; det gemensamma för många och det som tillåter att betraktaren väver in egna känslor och upplevelser i mitt uttryck.
För några dagar sedan fotograferade jag skulpturen nedan. Fascinerades av den och upplevde i den något liknande det jag själv om och om vill förmedla.
Att mitt i det förgängliga ha styrkan och modet att hålla huvudet högt.
Van och förberedd på det mesta faller jag ändå direkt och pladask för det lättaste av alla förförelsetricken. Visste att vädret skulle bli ok men här var alldeles soligt-klart-välkommen-och-promenera-så-länge-du-orkar-väder när jag kom. Då är det bara att slänga sig ut och uppleva det som kommer emot en. Det är love, pure love att möta den här stan igen och jag lär knappast tröttna den här gången heller.
Fotografierna nedan är från fönstret till mitt rum och den sista bilden från en husvägg i närheten.
Ha en skön helg!
Borgar och riddarspel gjorde att vi fick en händelserik start på helgens ledighet från konst och måleri. Vi stoppade i Mariefred och Hova på väg till kalaset i Mariestad, där vi sedan firade en mycket god väns födelsedag.
Nu är det söndag morgon. De andra sover medan jag har varit ute och fotograferat lite graffiti och nu skriver detta.
Jag funderar över ledighet och vad som är min bästa vila. Det var länge sedan som jag hade en dag helt utan måleri och konst. Och visst, det kan vara ok med sådana dagar ibland. Dock känner jag aldrig att jag för egen del skulle behöva vila från målandet. Måleriet är både mitt arbete och min ledighet, något jag kan utmana mig inom och söka avkoppling i. Det är för att jag prioriterar samvaro med andra eller gör saker som inte går att förena med målandet som jag hoppar över ibland. Därför och endast därför.
Och på tal om andra; Oscars bästa upplevelser i går var att hitta en möjligtvis antik murbruksklimp i vattnet utanför Gripsholms slott, att få en mungiga och att nästan bli slängd i vattnet av två starka män på kalaset.
Inga dumma upplevelser för mig heller.
Att få dela dem med honom.
Vad är det man vill säga med sitt verk? Målningen är klar och kanske har den ett budskap, kanske inte. Men titeln? Detta svåra att hitta en titel som hjälper ge målningen den betydelse man önskar ge den. En upplevelse för betraktaren att traska in i. Vill man med val av titel skapa tydlighet kring vad målningen föreställer och vad betraktaren borde se? Eller öppnar man med valet av titel upp för betraktarens egen tolkning av bilden? Eller vill man kanske ge en form av gåta för betraktaren att lösa – en provokation, en ekvation, en konflikt?
Som konstnär kan man förhålla sig till titlar på många olika sätt.
Man kan göra det enkelt för sig och strunta i dem. Det finns konstnärer som tycker att titlarna stör och att det bara är målningen i sig som ska tala.
Själv undviker jag detta alternativ. Jag undviker också (idag) att benämna allt för vad det är – låta husmotiv blir "Hus" Ett landskap bli "ett landskap" och en blå kvadrat bli "Blå kvadrat".
Det är svårt med titlar men jag eftersträvar att titeln ska tillföra en dimension till målningen som inte skulle finnas där utan den. Jag kan vägleda åt något håll men det ska finnas utrymme att fundera och tolka. En kvinna på en pall kan få titeln "Efter festen" och en husbild kan få heta "Hans hus den vintern".
De gånger jag blir riktigt nöjd är när titeln låter bli att ge svar och mer blir en slags fråga för oss alla att grunna över.
En av de bloggar jag regelbundet följer och kommenterar är Hans Westlunds. Jag har ett stort utbyte av det. För ett tag sedan kom vi att kommentera just titlar och det "samtalet" ledde till uppföljande inlägg i bådas bloggar. Läs vad Hans skrev i ämnet TITLAR i måndags.
Det skulle vara intressant att höra fler synpunkter i ämnet.
Hur går dina tankar kring titelns betydelse för en målning?
