Självförtroendet är som en hästflock. Man kan tycka att allt är lugnt och bra tills plötsligt en häst sticker iväg och drar med sig några till. Med ens är flocken splittrad och det som nyss var balans är oro och turbulens.
Det finns inget statiskt i ett självförtroende. Man kan tycka sig veta vad man håller på med och varför men så kan tvivlet komma som ett slag över käften.
Anledningarna kan vara många och naturligtvis variera från person till person. Självförtroendets toppar och dalar är olika höga och olika djupa. De kan vara korta och intensiva eller utdragna och sega. På ett plan kan de skifta många gånger under dagen. På ett annat plan har vi ett grundmönster i oss. Vi kan göra mycket för att stärka förtroendet för oss själva men vi känner det vi känner. Det är omöjligt att förställa sig i det.
Jag fick det där slaget över käften igår. Tappade fotfästet. Kände tvivel inför mitt sätt att måla. Instinktivt vill man då värja sig. Fly fältet på ett eller annat sätt. Tursamt nog så gjorde jag inte det. Bakom tvivlet fanns nämligen ett budskap och lite längre bort väntade en insikt. En insikt som jag först nu var mogen att ta till mig.
Då stillade sig allt.
Som hästflocken som kommer samman igen och finner ro.
