Konstens värld är en härlig värld, vare sig den upplevs på museer & gallerier, på gator eller i naturens rum. Vi ser någonting som gör oss alerta. Pamparampaa! Vad är detta? Vi fångas. Känner oss berikade. Upprörs och får tänka till. Tycker om eller tycker inte om. Överraskas av våra reaktioner och känslor. Får fråga: Varför fastnar jag för detta? Och ibland vet vi det svaret men ofta kan vi inte ens riktigt förklara.
Man kan se saker som finns och saker som inte finns. Den egna fantasin och tolkningen behöver inte ligga i linje med andras. Installationer, målningar eller gamla stolpar längs en väg. De kan ge en upplevelsedimensioner som andra inte ens uppfattar. De blir personliga konsterfarenheter mitt i flödet av allmänna intryck.
Det finns få gränser i konstens värld. De som finns ifrågasätts och prövas. Därför är det fantastiskt. Man kommer aldrig i mål. Och aldrig kan man säga att konsten är inringad, analyserad eller klar. Att se och att uppleva konst är en form av personlig utveckling som löper parallellt med trender, normer och allmänt konsttyckande. Och var man än befinner sig så finns det nya steg för en att ta.
Tycker jag.
Hur ser DU på konsten som utveckling? Det skulle vara intressant att utbyta lite tankar och erfarenheter kring detta.
