Nu är sex stycken 120×150-dukar levererade och burna uppför alla trapporna. De står här färglösa och neutrala och väntar på att få bli något mer än tyg och trä. Jag anpassar mig, röjer undan och tänker på hur jag bäst ska använda studions utrymme framöver. Fjäskar lite och ger de nya de bästa platserna.
Det är bara Texas-Bob som får fortsätta bre ut sig jämte mig och nykomlingarna. Och bre ut sig är han bra på, min Texas-Bob.
Ok, det är nedpackat och klart i studion. i dag tar hantverkarna över. Det var jobbigt att montera ner hela verksamheten. Inte arbetsmässigt men rent känslomässigt. Blev identitetslös under en tidsrymd av några timmar. Ve och fasa! Jag skojar om det nu men gårdagen gav mig ågren och det har jag sällan. Tänkte dumma tankar som att jag kanske inte kommer att måla igen. Att jag inte kommer tillbaka till studion. Förnuftet sade kloka, vuxna saker men hjärtat tickade oroligt och snabbt. När jag sedan lämnat de magasinerade målningarna, möblerna och Texas-Bob och låst om mig så började det kännas bättre. Ja, jag kunde till och med känna en ilning av lättnad. Åkte ut på Lidingö, åt långlunch, tog den roliga snöbilden i skidbacken med förvrängt perspektiv och åkte sedan hem. Gjorde i ordning målarrummet och pinkade in reviren med besked. Satte igång med målandet och fortsatte hela kvällen så nu har hjärnspökena inte mycket att leva på längre.
Till saken hör att det gick bättre än på länge. Och nu på morgonen – så nära till jobbet!
Jag trodde inte mina ögon men det var snö som låg där i backen.
Det händer att jag får hälsningar som har specifik koppling till mitt intresse för cowboy-livet. Idag gav Ilkka Timonen sin tolkning av cowboy-kulturen till mig på Facebook:
För ett tag sedan fick jag den här teckningen av en pojke som besökte studion med sin pappa. Pojken inspirerades av Texas-Bob och min berättelse om cowboys och ridning.
Båda hälsningarna gör mig på så gott humör att jag gärna delar dem med dig.
Idag är en sådan dag när jag stänger om mig i studion. Jag vill fokusera på måleriet utan att lägga min uppmärksamhet på annat. Helst vill jag vara ifred också. Mitt enda planerade sällskap är Texas-Bob – longhornskallen som ser och hör allt men som förstår att inte störa i pågående arbete.
Jag gör mig inte helt otillgänglig. Kollar e-mails och lyssnar av mobilen så att jag inte missar något viktigt. Jag har åtaganden som kräver det. Men i övrigt vill jag dra ner en mental rullgardin som stänger bruset ute. Ingen radio heller. Bara riktigt bra musik.
I helgen gav jag mig lite ledigt från måleriet. Därför är jag nu laddad att få fortsätta där jag slutade i fredags. Har plockat fram några målningar som jag vill ägna mig åt. Hela veckan ska jag för övrigt arbeta med makeover-projektet. Sedan får jag se.
Det är obeskrivligt roligt med måleriet just nu. Jag ser framsteg och jag respekterar det för vad det är. Inser också att det kan utvecklas en hel del till om jag bara handskas väl med det. Och det tror jag mig kunna göra.
Nu en kaffe och sedan igång.
