Först slutade jag sura. Sedan slutade jag vara besviken. Insikten att en avbokad resa endast är en avbokad resa spred sig under dagen från hjärnkontorets förnuftighetsrum till de mera svårmanövrerade känsloskrymslena i kroppen.
Det var en dag då jag fick oväntat god draghjälp från min omgivning. En lång rad människor hjälpte mig att gå från – till +. Vissa förstod situationen och uppmuntrade mig öppet, andra var helt omedvetna om vad de gjorde för mig. De bara var de personligheter de är. På olika sätt bidrog de alla till att jag blev otålig i mitt minus-läge. De fick mig att skratta och till att höja blicken.
Kvar finns ett stråk av sorg för att jag missar hästarna och återseendets glädje med Pryor Mountains. Jag kan inte klippa min längtan till de +1000 hästarna jag skulle ha fått se dundra fram genom landskapet, som jag somnar med på näthinnan om kvällarna. Kanske kan den längtan leda till något positivt? Driva fram andra lösningar? Att vi inte någonsin kommer att kunna göra just den planerade resan är ett faktum. Men – det kan så klart bli andra resor. Och målarprojektet om vildhästarna tänker jag genomföra i vilket fall som helst.
Dagen avslutades med ett vackert inramat styrelsemöte i föreningen Lidingökonstnärer. Den här gången var vi hos Tommy Hedlund på Duvholmen, utanför Lidingö. Inför havet. På glasverandan. Kvällen igenom med levande ljus.
Där någonstans sveptes det sista mörka ur sinnet.
