Mitt favoritställe för fotografering i Strömstad har den här gången varit återvinningscentralen. Staden har en bra sådan. Praktisk för den som besöker och med bra sortering.
Vid första besöket var jag där för att slänga saker. Precis som det är tänkt. Vid de senare tillfällena åkte jag dit mest för att fotografera.
I Strömstad finns en vacker liten konsthall som heter Lokstallet. Som namnet indikerar är det ett gammalt lokstall som har renoverats och fått nytt liv. Konsthallen invigdes år 2000 och varje år arrangerar man bland annat en utställning med den person som har valts till årets konstnär. I år är det Arne Isacsson som har utsetts till årets konstnär och hans utställning kan ses fram till den 8 augusti.
I utställningen får vi se måleri ur Arne Isacssons nutida produktion. Han har utgått från några olika teman. Själv tycker jag mest om hans verk i sviten Urtjur men allt är intressant. Han är några över 90 nu och har som få både sitt eget långa konstnärskap och sitt bidrag till otaliga andra personers utveckling med sig i penselns säkra, flyktiga och sökande drag över pappret.
För att läsa lite mer om Arne Isacsson och utställningen kan du kolla in artikeln i Bohuslänningen: Konsten som ett förhållningssätt till livet.
Själv har jag handlat nya dukar och ska nu fortsätta med mitt.
Arne Isacsson: Urtjur
Det finns flera bra målarställen på tomten men här är platsen som jag tillbringade många av gårdagens timmar på. Den ligger vid vattnet med stenmurar som utmärkt arbetsyta. Båtarna drar förbi. Det kluckar rofyllt och luften doftar hav. Allt medan jag kan försjunka i penseldrag och färgnyanser. När jag inte pratar med mitt sällskap, dricker kaffe eller viftar bort någon myra som traskat in på farligt territorium, vill säga.
Hemifrån har jag med mig 20 stycken grunder till småmålningar på 20 x 20 cm. Tanken var att det skulle räcka. Nu har jag bara tre kvar att arbeta på. Eftersom jag hoppas kunna måla här några dagar till så blir det att leta rätt på duk i stan eller i ett närliggande köpcentrum. Förväntar mig inte att hitta duk på rulle men kilramat känns helt ok, här & nu.
En insikt har smugit sig på mig – det spelar inte så stor roll längre VAR jag är när jag målar. Huvudsaken är att jag kan röra mig – vifta, dansa och slabba. Då fungerar det tillräckligt bra.
Det gör det just nu.
Äntligen framme. Efter en första kväll i Strömstad och en sova-stock-natt i huset sitter jag nu vid köksbordet och blickar ut över vattnet. Tiden har saktat in. Det är tyst och stilla. Bara datorn låter lite svagt. Njuter av stunden samtidigt som jag planerar och längtar efter att sätta igång med både skrivandet och målandet. Tanken är att arbeta med bådadera några valfria timmar om dagen för att sedan göra precis vad tusan jag vill med resten.
Vi får se hur det blir.
